Wednesday, July 14, 2010

Finns det svenskt kaffe på hotellet?

Efter några veckor i Sverige kan jag så konstatera att detta är ändå det bästa landet på hela resan. Det kanske inte hade varit samma sak om vi landade här i november, men så här års är det verkligen svårslaget. Bäst i världen. Folk klagar på att Sverige är så mörkt, men det stämmer inte alls. Soljuset är bara förskjutet på ett komiskt sätt under året, men mängden torde vara ungefär densamma. I länderna längs ekvatorn består sommarkvällarna av att se solen drunka i havet vid halv sex på kvällen för att sen se fram emot tolv timmars totalmörker tills den går upp igen halv sex morgonen därpå. Förbluffande likt vinterkvällarna förresten, vilka följer exakt samma mönster. Har man ett jobb på dagen kan man alltså se fram emot totalt mörker på fritiden. Året om. Grattis!



En annan bra grej med Sverige är att vi inte är så många. Sverige är ett stort land, sägs det. Detta är väl iofs en halvsanning, men oavsett vilket är det glest befolkat. När jag kör tre mil en sommarkväll i småländska skogarna möter jag på sin höjd en handfull bilar. Denna tomhet kan förstås också bli frustrerande deppigt, men i allmänhet tycker jag det är bättre om det är för lite än för mycket folk.

Maten är också i största allmänhet fantastisk. Jag är förstås lite partisk i frågan, men vad går upp mot en skål fil med jordgubbar på morgonen? Knäckebröd och skorpor. Sill. Julmust. Saltlakrits. Många gnäller också på att allt är så dyrt i Sverige. Jag skulle vilja påstå att det inte är så farligt. Gå in på Whole Foods i USA och försök hitta något som motsvarar Brämhults färskpressade juice, eller en kartong närproducerade, ekologiska jordgubbar för det priset. Eller ekologiskt kött. I många fall är priset mer än tredubbla. Det finns förstås billigare alternativ än Whole Foods, men med tanke på kvaliten är svensk mat inte dyr.

Något som faktiskt är väldigt dyrt i Sverige är en kopp kaffe, om man dricker den på Café. Va sa du sa du, 30 kronor? För en kopp Gevalia? I USA kostar en liten (mer än tillräckligt stor!) kaffe runt 12 spänn. I Nya Zeeland och Australien kan man inte ens få en vanlig kopp kaffe på café. Där serverar man long black, short black, flat white, osv, osv. Exakt vad alla namn betyder är det nog ingen som vet, men ingen av dem smakar lika bra som vanligt‚ hederligt, svenskt bryggkaffe. I Indonesien blandar de en sked finmalda bönor i varmt vatten och rör om. I Vietnam brygger de nån odrickbar miniespresso direkt på koppen. Vårt dagliga gift, giv oss idag.

Så hur var resan då om man ska summera? Jag är nöjd. Mätt och belåten liksom. Full av upplevelser. Jag kommer dock troligtvis inte att ge mig ut på en liknande resa igen. Jag har kommit på flera saker under resans gång, och en av dem är att det finns väldigt få fördelar med att resa så länge som vi gjorde. Man kanske tänker att man skulle spara pengar på att resa mycket på en gång, jämfört med flera kortare resor? Nix. Eller att det på något sätt skulle bli smidigare? Icke.

En ofattbart stor del av tiden och energin går åt till research, boka flygbiljetter, boenden, hyrbilar, turer, etc under resans gång. Detta är ju normalt sett något man gör i hemmets lugna vrå i förväg annars. Att göra detta on the road innebär dyra telefonräkningar och ett ständigt letande efter Internetcaféer. Att boka enkelbiljetter är oftast lika dyrt som returbiljetter, fast man bara åker åt ett håll.

Packning är förstås ett annat bekymmer när man reser länge, särskilt om man reser mellan flera olika klimat. Det blir mycket kånkande på kläder man inte använder, alternativt brist på kläder man inte har. Det är också svårt att motivera sig att köpa souvenierer om alternativen är att kånka runt dem i flera månader, eller skicka hem dem med postpaket, ofta till en kostnad som vida överstiger värdet på det man ville köpa.

Den största nackdelen med att resa så länge är dock att man inte har energi att "resa" hela tiden. I alla fall jag behöver lite tid då och då att bara slöka, se på film, programmera, eller vad det nu kan vara. Det känns lite bortkastat att betala dyra pengar för att ligga på ett hotellrum några dagar och beställa upp room service när man lika gärna kunde legat hemma i soffan och ätit ovan nämnda filmjölk (som ofta dessutom smakar mycket bättre).

Den största fördelen med en lång resa är nog det mer bestående intrycket den lämnar. Jag kommer minnas den här resan som "när jag reste" snarare än resan till Bali, eller resan till Costa Rica. Det blir mycket att tänka tillbaka på, och många känslor och tankar man kopplar ihop med den här tiden.

Jag gillade många av de platser vi besökte, men om jag skulle rekommendera bara ett enda av alla resmål måste det nog bli Bali. Det hade liksom allt. Radikalt annorlunda från det man är van vid, hade intressant kultur, vacker natur, stränder, fascinerande arkitektur, konst och hantverk, god mat, billigt, otroligt trevliga människor. Det var också lättrest på ett bra sätt. Man behövde inte leta länge efter transporter, bankomater eller Internetcaféer. Jag trodde att Bali skulle kännas väldigt ihåligt och exploaterat, men det var inte svårt att undvika turiststråken och uppleva den mer genuina sidan om man ville. Där bor tre och en halv miljon människor på en yta som ungefär motsvarar Öland och Gotland tillsammans, så även om där finns många turister är det ändå mest lokalbefolkning.

Sydney var också av en favorit. På många sätt är det bara en stad, fast allt är liksom lite bättre. Jag uppskattade mest den avslappnade stämningen, det konsekvent bra vädret, surfingen, bohemcaféerna, de piffiga flickorna, närheten till havet och de stora parkerna.

Ett ställe som jag tidigare inte skrev så gott om på bloggen är Costa Rica. Jag upplevde det då som själlöst och förstört, men såhär i efterhand är det ändå en av mina favoritplatser. Kanske mer för sättet vi upplevde det på än själva landet. Vi stannade på samma plats i två veckor, hyrde cyklar och surfade varje dag. Skaffade små rutiner, cyklade samma väg varje morgon, fikade på samma fik, såg samma apor. Jag gillar sånt. Jag är ständigt på jakt efter fler rutiner i mitt liv, men misslyckas fatalt hela tiden.

I kontrast till Costa Rica tyckte jag mycket om Nya Zeeland under tiden jag var där, men det lockar inte det minsta att åka tillbaka. Nya Zeeland var väldigt fint att titta på, med sina höga berg och djupa dalar, rent och prydligt överallt, men utöver det ganska tråkigt. Lite som en dum blondin. Fin att titta på, men ingenting i sin hjärna. Vad är typiskt Nya Zeeland? Pja, ingen aning. Lammkorv kanske? Det känns lite som Australiens introverta kusin, på en dubbel dos Valium.

1 comment:

ruc said...

Haha, intressant läsning. Håller ju iofs inte alls med; men skönt för dig att ha hittat hem :)