Indonesien är sannerligen en fascinerande och annorlunda plats, och för första gången på den här resan har det känts som att upptäcka något nytt. En fråga som jag funderat mycket på senaste dagarna är hur folket här ser på oss turister, inte officiellt, utan på riktigt. På pappret är turismen onekligen väldigt värdefull och positiv, då den bidrar till stora intäkter, men hur känns det för lokalbefolkningen? Över hälften av människorna här tjänar mindre än två dollar om dagen. Jag försöker föreställa mig hur motsvarande situation skulle se ut i Sverige, om man gör ett tankeexperiment och vänder på tårtan.
Låt oss säga att kinesiska turister invaderar svenska städer om några decennier. Den kinesiska ekonomin har drivit upp valutan till slyhöga höjder, och gjort Sverige till ett billigt och exotiskt turistmål. Nya flygplatser byggs, lyxhotell produceras på långa rader av billig, svensk arbetskraft, och eftersom en natt på dessa hotell kostar runt 40 000 kr är det naturligtvis ingenting som vi svenskar själva har råd med. Turisterna fortsätter välla in och andra hotell höjer priserna successivt enligt marknadsekonomins alla regler. Restauranger, barer och nattklubbar är inte sena att haka på, och snart kostar en stor stark ett par tusenlappar. Hela nöjeslivet blir något exklusivt för turister, men det spelar egentligen inte roll eftersom alla svenskar ändå måste jobba dubbla skift för att ha råd med en säck potatis och lite A-fil.
Folket i Indonesien är till största deler muslimer, och mycket konservativa. De är lågmälda, artiga, klär sig propert (vi såg folk som badade i havet fullt påklädda), dricker ingen alkohol, visar ingen "public affection" och har en diger oskriven etikett. Det är t.ex. mycket oartigt att använda vänster hand för att räcka över något till en annan person. Likaså att ha fötterna i riktning mot en annan människa, lägga benen i kors, använda sandaler, etc, etc. Få turister följer förstås denna etikett och spankulerar glatt omkring i byn med uppknäppt skjorta, magen hänger ut, en öl i ena näven och snyter sig i den andra.
På motsvarande sätt tänker jag mig hur de korpulenta kineserna vaggar runt i Borgholm iförda blott stringkalsong. Längs stränderna ligger de i klasar, spritt språngande nakna med benen brett isär, kliar sig i anus med ena handen och snortar kokain med den andra. I parkerna sitter kinesiska par i sina minimala underkläder och hånglar vilt för att sedan övergå till avancerad petting på eftermiddagen. Mitt i allt detta går jag förstås runt och ler brett, försöker tjäna mitt levebröd på dagens första skift genom att sälja hemlagad Dim Sum och friterade köttbullar med sötsur sås. Om jag har riktig tur kastar de till mig några tusen i dricks, men oftast blir jag bara avsnäst med en fnysning. Min största dröm är att en dag ha råd med en kvällskurs i kinesiska, för att sedan kunna jobba mig in som nattportier på något av de stora lyxhotellen, alternativt gifta mig med en kinesisk kvinna, spendera mina dagar i öst och kanske en dag återvända som turist och njuta frukterna av mitt eget land...
Denna dystopi fick ny näring när jag i New Week idag läste om just om hur kinesisk turism kommer att förändra världen. Antalet kineska turister har femdubblats på tio år, och en genomsnittlig kines spenderar 7 800 dollar på sin semester i USA, vilket är mer än något annat land. Min vision är förstås överdriven, men kanske är den kinesiska dystopin inte så långt bort som man kan tro. Är det förresten någon som har ett recept på sötsur sås?