Extrema Vietnam

Vietnam är extremt på så många sätt. Det har utan tvekan det varmaste klimatet jag upplevt, med nästan fyrtio grader i skuggan och 80% luftfuktighet. Även en stillsam aktivitet, som att sitta i skuggan och dricka iskall öl, resulterar garanterat i omedelbart svettbad. Lösningen är att manövrera mellan hotellet och de få caféer som har luftkonditionering, samt tvätta alla kläderna i handfatet flera gånger om dagen.

Jag har heller aldrig upplevt att så många personer försökt/lyckats blåsa mig. Vart man än vänder sig lurar det någon bakom ett hörn, alltid med en kreativ idé för att komma åt ens pengar. Taxichaufförer tar nog priset, och drar sig inte för att först mecka med taxametern till att snurra dubbelt så snabbt, för att sedan "köra vilse", ta med en på ofrivillig sightseeing, släppa av en halvvägs till destinationen och sedan harkla fram ett "oh sorry, I can has no change".

Det är också det billigaste landet jag varit i. Vi bor på ett respektabelt hotell, även med svenska mått mätt och betalar ca 190 kr per natt för ett dubbelrum med luftkonditionering, wifi och frukost. Till lunch idag åt jag färska vårrullar med nudelsoppa och en stor stark för ungefär 20 kr, och detta är ändå turistpriser.

Även maten är extrem, för jag har aldrig någonstans upplevt att allt är så genomgående delikat, från lyxrestauranger till soppvagnen på hörnet. Jag har utvecklat ett visst beroende av Pho Bo, den vietnamesiska nudelsoppan, ofta med stjärnanis, nejlikor och kanel, alltid mustig och med tunna skivor av rått nötkött. Den finns tillgänglig överallt, till frukost lunch och middag, och äts med fördel just lika ofta. Jag har gjort det till ett av mina livsmål att lära mig laga hemgjord Pho Bo av hög kvalitet.

Mest extrem är nog ändå trafiken. Ho Chi Minh City får

hela Indonesien att framstå som en samling laglydiga trafikpoliser med tysk precision. Det är lätt att identifiera turister som nyligen anlänt, då de ofta står vid övergångsställen med ett uppgivet ansikte och väntar på en öppning som aldrig kommer. Mer garvade turister och lokalbefolkningen blundar, håller andan och går långsamt i stadig takt, utan att stanna. Tricket är just att inte stanna, har vi fått lära oss. Om man bara håller en jämn takt ger man motorcyklarna en chans att veja, vilket de också gör. Jag är fortfarande lika nervös varje gång, men på något sätt fungerar det.

Trots att folket här inte direkt kan beskrivas som trevliga, och servicen lämnar en hel del att önska, plus det faktum att alla försöker stjäla eller lura av en pengar hela tiden så faller jag för Vietnameserna. Jag är ruskigt imponerad till och med. Mycket av min fascination kommer från boken jag just läst om tunnlarna i Cu Chi - ett nätverk av 250 km handgrävda tunnlar tio meter under mark, där tusentals människor levde under kriget mot USA. Tunnlarna var avsiktligen så trånga att de större amerikanska soldaterna skulle ha svårt att ta sig fram. De hade knappt ingen mat, inga verktyg, dåligt med luft och sämsta möjliga förutsättningar. Världens största militära supermakt strösslade bomber och kemikalier över dem i en aldrig sinande ström, och hela forskarteam dedikerades åt att locka upp vietnameserna till ytan med allsköns uppfinningar, men de misslyckades gång på gång. På något sätt lyckades Vietnameserna hålla ångan uppe år efter år med imponerande målmedvetenhet, kreativitet och bambuspjut. De sågade upp defekta amerikanska bomber och byggde om dem till minor. Delar från kraschade helikoptrar blev medicinsk utrustning för de underjordiska sjukhusen, osv. De vann till slut sin självständighet, och det är svårt att inte imponeras. På något sätt hjälper detta att acceptera arrogansen och istället beundra deras sätt att inte vika sig för någon, allra minst västerländska turister.

Sist men inte minst är Vietnam det vackraste land jag varit i. Halong bay är inget annat än helt fantastiskt, med sina toppiga, lummiga berg som sticker upp ur grönt vatten, bland flytande samhällen och fiskebåtar. Jag hade väntat mig mer av en turistfälla, men vi lyckades hittade en kryssning som går genom en mer avskiljd del där få andra turister är, och de två dagarna på "Eco friendly junk" var de mest fascinerande på länge.

City of lurendrejeri

Wow. Jag är hysteriskt imponerad. Jag har just blivit utsatt för den mest genomtänkta och välplanerade scam jag hört talas om. Det hela började på Ben Tanh market, en välkänd turistdestination här i Ho Chi Minh City. Jag gick runt och letade efter ett skärp, då byxorna slackar lite efter förra veckans föreställning av Cirkus Turistmage.

På marknaden möter jag två Thailändskor, kanske 35 respektive 40 år gamla som kommenterar mitt hår och undrar om det är naturligt blont. När det visar sig att jag är från Sverige blir de väldigt exalterade eftersom ena kvinnans syster ska flytta till Sverige om tre veckor. De är väldigt nyfikna, ställer relevanta frågor, och nämner att hon ska jobba på Sahlgrenska sjukhuset i ett år. De vill bjuda mig på något att dricka för att få reda på mer om Sverige. Efter kanske 20 minuter frågar de om jag har ätit lunch och att de precis är på väg hem och erbjuder mig att följa med, så jag kan träffa systern. Jag tycker förstås i min turistnaivitet att detta låter hejdundrans trevligt. De säger att de är i Ho Chi Minh på grund av oroligheterna i Bangkok och besöker sin bror Lek, som bor här sedan 16 år tillbaka.

Under Taxiresan pratar vi om Thaliand, och hur ena kvinnan driver en egen butik och tillverkar kläder och smycken. Det hela låter väldigt trovärdigt och historien är full av detaljer, och hon har alltid raka svar på frågor. De ställer nyfikna frågot om Sverige och jag har inga som helst misstankar på att det skulle finnas oärliga intentioner. Efter kanske tio minuter i en Taxi, komer vi hem till brodern (Lek), som genast börjar prata och skämta. Systern är ute för tillfället, för att köpa medicin till sin mamma. Det visar sig att Lek varit i Norge och kan några skandinaviska fraser. Kvinnorna ställer sig och lagar mat medan jag umgås med Lek. Vi småpratar om allt möjligt, men kommer snart in på hans jobb. Han säger att han jobbar som supervisor på ett Casino i staden. Jag ställer lite artighetsfrågor, och det visar sig snart att han också jobbar som dealer ibland. Lunchen är mycket delikat, Thailändsk fisk och revben med salsa, och vi pratar om Sverige.

Efter lunchen erbjuder Lek mig att visa ett korttrick han gör på Casinot, och jag hakar på, så vi går upp på hans rum och han börjar förklara spelet "Poker 21". Vi spelar ett parti, och på något sätt vet han alltid vad jag har för kort. Jag antar att kortleken är märkt, men han vill inte avslöja hur han gör det. Han börjar sen förklara ett relativt enkelt system för att signalera vad han som dealer har för kort. Eftersom korten är märkta vet han förstås även vilket kort jag kommer få härnst, därmed kan vi tillsammans genom systemet av signaler få en fördel över andra spelare. Här börjar jag ana ugglor, men spelar med för att se vart det bär. Leks telefon ringer, och det är en av hans kunder sedan igår kväll som är spelsugen igen och undrar om Lek kan deala. Lek har tidigare, innan lunchen berättat om den här herren från Singapore, som vann en summa pengar igår, men inte betalade den obligatoriska avgiften på 10%. De bestämmer att han ska hämta Lek och åka till Casinot.

Lek fortsätter att förklara signalerna och jag börjar bli riktigt obekväm i situationen. Jag förklarar för Lek att jag inte kommer att spela med honom, men han vill inte riktigt lyssna på det hörat. Killen från Singapore ringer igen och är snart framme och Lek förklarar att han kommer ge mig 200 dollar, hur vi kommer spela i max femton minuter och hur dessa kommer stiga till 40 000 dollar. Jag insisterar på att jag absolut inte kommer spela, och inte följa med honom någonstans, och då kliver killen från Singapore in i huset och presenterar sig. Jag ursäktar mig här och förklarar att jag verkligen inte kommer spela, och måste åka tillbaka till hotellet. De båda kvinnorna är fortfarande väldigt vänliga och vill byta e-postadresser. Jag ger dem en falsk e-postadress, och de ger mig en falsk (lei@yahoo.com, för övrigt mycket troligt att en 40-årig kvinna från Thailand skulle ha en adress på tre bokstäver). De har stoppat en kille på scooter utanför som ska ta mig tillbaka till stan. Jag är lite skärrad vid det här laget och vågar inte lita på någon, så jag ber scooterkillen att stanna en bit innan vi är framme och går resten av sträckan.

Jag gick därifrån med hela plånboken, en utsökt lunch och en bra historia i behåll, men också en känsla av obehag och en sorglig insikt att det verkar inte finnas några ärliga och hyggliga människor i den här staden.

I efterhand kan det tyckas naivt att jag inte misstänkte något, men deras historier var vattentäta, de kände till platser och fakta om Sverige och de spenderade två timmar och en lunch på mig innan de ens föreslog att visa mig ett korttrick. Kanske har de pluggat fakta massa olika länder? Kanske är deras target just svenskar? Men varför i så fall just Sverige, som är det minst korrupta landet i världen? Vad hade hänt om jag stannat kvar. Lek föreslog aldrig att jag skulle öppna plånboken (han erbjöd att ge mig 200 dollar att spela med). Kanske var killen från Singapore på riktigt, och det var honom Lek försökte blåsa, men det verkar väldigt osannolikt.

Jag kommer aldrig få reda på hur hans plan var att gå vidare, men ju mer jag tänker på det desto mer imponerad blir jag. Jag inser hur allt småprat inan lunchen var en del av planen. Hur han nämnde killen från Singapore lite i förbifarten. Hur hans kunder är rika människor som spelar bort pengar ena dagen och tjänar nya den andra. Allt för att sänka mina moraliska barriärer att blåsa killen från Singapore. Jag är fortfarande väldigt intresserad av hur det hela hade fortlöpt. Det finns några personer som skrivit om liknande historer på reseforum, men ingen nämner hur historien går vidare.

Ett bra tips för att verifiera ärlighet är att be att få ta en bild av personen i fråga. En liga som blåser folk undviker alltid foton, eftersom det är bevismaterial. Jag hade kameran nerpackad och tänkte inte på detta förren jag redan insåg att de hade onda avsikter. Jag inser nu i efterhand att de ordnade transport för mig tillbaka för att vara säker på att jag inte antecknade gatuadressen. Jag insisterade på att se mig omkring i omgivningen, men de övertygade mig om att det bara var bostäder och ingenting att se.

Hela Ho Chi Minh verkar vara ett stort maskineri för att blåsa turister. Jag blev blåst av en kille i cykeltaxi igår. Efter att han cyklat runt mig i kanske 20 minuter ville han ha 450 000 Dong ($22), medan jag insiterade på att vi kommit överens om 40 000 ($2). Han menade att jag hört fel, och visade alla möjliga broschyrer där hans pris stod tryckt i stora svarta siffror. Jag inser att 40 000 hade varit väldigt billigt, men vägrade betala hans pris och vi möttes efter långa diskussioner på mitten. När jag tittar på bilderna från gårdagen ser jag hur han han medvetet gömmer ansiktet bakom kepsen när jag försöker fota honom, vilket visar att han planerade blåsningen redan från början:

Han missade dock min kamera vid ett tillfälle, så jag postar den här mest för att ge igen lite. Tihi.