Thursday, November 22, 2007

Amerikat

Bästa kommentaren idag: "You don't celebrate 4th of July in Sweden!?"

Tuesday, November 20, 2007

Degraderad till Bon Jovi

"There's my bon!" hälsar receptionisten på mig om hon jobbar. Först var det (något mer smickrande) David Bowie, och nu har jag alltså blivit degraderad till Bon Jovi. Ett flertal andra ur personalen har också börjat kalla mig bon och ikväll hörde jag till och med en av de andra hotellgästerna tilltala mig med "Hey that's Melissa's Bon Jovi".



Jag har även lyckats bli vän med en Indier. Han heter Vinod, och vi ringer till varandra ibland mellan rummen. Vinod jobbar på en chokladfabrik, har fast handslag och tycker mycket om stark mat. Han har bjudit mig på fisk två gånger, kryddad med specialcurry som han släpat hela vägen från Indien. Daniel säger att alla indier luktar illa. Tyvärr har jag varit en smula förkyld och därför inte kunnat verifiera detta. Jag har blivit lite kompis med en kines också, fast jag vet inte vad han heter. Igår drack vi kaffe tillsammans. Det går inte att förstå vad han säger, men jag brukar nicka och le för att inte göra honom besviken.

Tuesday, November 13, 2007

David Bowie möter flintskallig fågelunge

Jag sitter i kanske världens minsta flygplan. Den påminner lite om en cigarr. Det är märkligt att cigarren är så liten, när passagerarna är så stora, tänker jag. Bredvid mig sitter den största av dem alla. Han berättar att han jobbar med produkter för bald people. Han är själv bald. Solkräm, shampoo, osv. Jag frågar inte vad flintskalliga ska med shampoo till, men jag frågar varför man ska ha en speciell solkräm på flinten och han berättar att man svettas mer på huvudet än på resten av kroppen. Jag frågar om man inte kan ha hans flintsolkräm på hela kroppen. You can, säger han, yes you can.

"Jordnötter?" erbjuder flygvärdinnan. Continentals finest, säger flinten, gräver upp en handfull påsar och lägger på sitt uppfällbara bord. Jag tar en påse honey roasted och säger thank you. Flinten häller ut en påse i handen och smäller den mot munnen, rycker huvudet lätt bakåt och sväljer, som ett frosseri av värktabletter. Mot flintskallighet, tänker jag. Situationen påminner lite om en gigantisk, flintskallig fågelunge som matas av en enorm stålcigarr. Jag fumlar med förpackningen. Fågelungen är nu inne på sin andra påse, och har övergått från medicinmetoden till att dricka jordnötterna direkt från påsen. När jag äntligen får upp påsen är han inne på sin fjärde och har ytterligare förfinat sin teknik. Istället för att hälla nötterna, skakar han, likt en ölhävare, påsen fram och tillbaka för att på snabbast möjliga sätt tömma innehållet ner i den väldiga magen. Jag tittar på magen och tycker mig se jordnötterna som en knölig kontur strax övanför bältet. På något sätt infriar han alla mina fördomar om amerikaner på en och samma gång.

Jag möts av en stor receptionist som blir alldeles till sig när hon tror att jag är David Bowie och jag tänker att någon finare komplimang än så kommer jag förmodligen aldrig att få. Det är ett fantastiskt bra hotell. Förutom alla bekvämligheter har de "social hour" varje kväll, där alla kan dricka gratis vin och öl och äta snacks några timmar och låtsas som att vi är en stor familj. Varje rum har kök, och hotellet har gratis hemkörning av matvaror varje dag. Nice.

Den kanske finaste stunden jag har upplevt någonsin på ett hotell inträffade i morse. Vid frukosten sticker kocken ut huvudet genom köksdörren och sjunger. Inte nynnar. Sjunger. Soul. Han är stor och svart och det är OMÖJLIGT att inte tänka på chef i south park. Jag har svårt att hålla mig för skratt, men han sjunger otroligt bra, och är det något här i världen man kan lita på, tänker jag, så är det en sjungande kock.