Amerikat

Bästa kommentaren idag: "You don't celebrate 4th of July in Sweden!?"

Degraderad till Bon Jovi

"There's my bon!" hälsar receptionisten på mig om hon jobbar. Först var det (något mer smickrande) David Bowie, och nu har jag alltså blivit degraderad till Bon Jovi. Ett flertal andra ur personalen har också börjat kalla mig bon och ikväll hörde jag till och med en av de andra hotellgästerna tilltala mig med "Hey that's Melissa's Bon Jovi".



Jag har även lyckats bli vän med en Indier. Han heter Vinod, och vi ringer till varandra ibland mellan rummen. Vinod jobbar på en chokladfabrik, har fast handslag och tycker mycket om stark mat. Han har bjudit mig på fisk två gånger, kryddad med specialcurry som han släpat hela vägen från Indien. Daniel säger att alla indier luktar illa. Tyvärr har jag varit en smula förkyld och därför inte kunnat verifiera detta. Jag har blivit lite kompis med en kines också, fast jag vet inte vad han heter. Igår drack vi kaffe tillsammans. Det går inte att förstå vad han säger, men jag brukar nicka och le för att inte göra honom besviken.

David Bowie möter flintskallig fågelunge

Jag sitter i kanske världens minsta flygplan. Den påminner lite om en cigarr. Det är märkligt att cigarren är så liten, när passagerarna är så stora, tänker jag. Bredvid mig sitter den största av dem alla. Han berättar att han jobbar med produkter för bald people. Han är själv bald. Solkräm, shampoo, osv. Jag frågar inte vad flintskalliga ska med shampoo till, men jag frågar varför man ska ha en speciell solkräm på flinten och han berättar att man svettas mer på huvudet än på resten av kroppen. Jag frågar om man inte kan ha hans flintsolkräm på hela kroppen. You can, säger han, yes you can.

"Jordnötter?" erbjuder flygvärdinnan. Continentals finest, säger flinten, gräver upp en handfull påsar och lägger på sitt uppfällbara bord. Jag tar en påse honey roasted och säger thank you. Flinten häller ut en påse i handen och smäller den mot munnen, rycker huvudet lätt bakåt och sväljer, som ett frosseri av värktabletter. Mot flintskallighet, tänker jag. Situationen påminner lite om en gigantisk, flintskallig fågelunge som matas av en enorm stålcigarr. Jag fumlar med förpackningen. Fågelungen är nu inne på sin andra påse, och har övergått från medicinmetoden till att dricka jordnötterna direkt från påsen. När jag äntligen får upp påsen är han inne på sin fjärde och har ytterligare förfinat sin teknik. Istället för att hälla nötterna, skakar han, likt en ölhävare, påsen fram och tillbaka för att på snabbast möjliga sätt tömma innehållet ner i den väldiga magen. Jag tittar på magen och tycker mig se jordnötterna som en knölig kontur strax övanför bältet. På något sätt infriar han alla mina fördomar om amerikaner på en och samma gång.

Jag möts av en stor receptionist som blir alldeles till sig när hon tror att jag är David Bowie och jag tänker att någon finare komplimang än så kommer jag förmodligen aldrig att få. Det är ett fantastiskt bra hotell. Förutom alla bekvämligheter har de "social hour" varje kväll, där alla kan dricka gratis vin och öl och äta snacks några timmar och låtsas som att vi är en stor familj. Varje rum har kök, och hotellet har gratis hemkörning av matvaror varje dag. Nice.

Den kanske finaste stunden jag har upplevt någonsin på ett hotell inträffade i morse. Vid frukosten sticker kocken ut huvudet genom köksdörren och sjunger. Inte nynnar. Sjunger. Soul. Han är stor och svart och det är OMÖJLIGT att inte tänka på chef i south park. Jag har svårt att hålla mig för skratt, men han sjunger otroligt bra, och är det något här i världen man kan lita på, tänker jag, så är det en sjungande kock.

Anyone for socialisera?

Jag gjorde en gång ett test hos en legitimerad psykolog (hon hade brits). Det enda jag minns av resultatet var att jag hamnade långt åt vänster, på en skala från introvert till extrovert, och att det kändes bra. Jag ringde min dåvarande flickvän och förklarade detta varpå hon ihärdigt försökte övertala mig om att jag inte alls var särskilt introvert, utan tvärt om en trevlig och hyvens kille. Det märkliga här låg inte i att hon försökte övertala mig, fler har påståt att jag är mer extrovert än jag tror, utan sättet hon gjorde det på. Hon fick introvert att låta som en sjukdom, en skada, ett odelat negativ tillstånd som alla borde undvika att ens förknippas med.

Jag såg det inte så då och jag ser det inte så nu. Döm av min förvåning då jag ikväll blev kittlad av tanken på att bli en av DOM. Bli en extrovert. Kanske var det Cs novell som rörde om, kanske är det faktumet att jag nu jobbar hemifrån och inte har några kollegor, kanske var det något helt annat. Jag såg i alla fall en möjlighet här, för tidigare idag bestämde jag att åka till Saint Louis ett par veckor i mitten av November. Detta är inget mindre än ett perfekt tillfälle att bli social. Jag kommer vara ensam, jag kommer inte ha någonting för mig på kvällarn och jag känner inte direkt någon där (halvsanning, men jag ville ha tre anledningar).

Jag borde leta upp en bar, jag tänker mig att den har massa neonrör utanför, varav minst ett blinkar stämningsfullt. Den heter kanske "Blue lagoon" eller nåt annat cheezy, det är ju nästan amerikanska södern for god sake. Jag tänker att jag går dit varje kväll och beställer en budweiser, jack on the rocks, eller nåt sånt passande. Samma bar, samma drink, kväll efter kväll. Jag vill smälta in, jag vill känna mig som en local i Saint Louis, och jag ska träffa spännande och intressanta människor, och vi ska ses kväll efter kväll. Dom ska komma från Kina och Mexico, tänker jag. En rökande bilmekaniker från Nevada. Burt heter han, eller Barry kanske, vad vet jag. Jag tänker mig att "Blue lagoon" blir min frizon. Mitt sociala experiment.

Den seriella livsstilens klagan

Två dagars förkylning har inneburit en mer koncentrerad form av mitt nya liv. Jag har knappt varit utanför dörren, jobbat på mina projekt (framför allt mitt Internetprojekt, länk kommer inom kort), lagat mat och tittat på film. Det är både en enorm tillfredsställelse och viss frustration jag upplever. Frustration eftersom jag känner att världen passerar utanför. Ett enormt snyggt åskväder tornade förresten upp sig på himlen nyligen, på tal om att passera utanför.



Mitt problem är en kombination av vilja så många olika saker, men samtidigt kunna gräva ner mig i och bara göra en sak samtidigt. Den seriella livsstilen. Jag är ett offer av det moderna samhället - och då tittar jag ändå inte på teve (eller kanske just därför?). Jag önskar många gånger att jag kunde ha lite lägre ambitioner.



Är det någon som kan låna mig en flytväst?

I koloniträdgårdens sköte

Har du också fått små gröna korvar på din näskrasse? Jag har skaffat en liten trädgård utanför mitt köksfönster. Jordgubbar, tomater, gräslök och valeriana. Jag har aldrig varit intresserad av odling förrut, men i år känns det plötsligt helt rätt. Jag älskar att spana ut över kökstaket och se dem växa ur jorden på blott solljus och vatten. Vi människor förefaller klumpiga i jämförelse som måste ha så mycket annat. Kanske är de lite högre stående ändå. Kanske är det något substitut för barn, vad vet jag.



Jag var på sån här kryssning till Kiel i helgen och firade Torgnys 30-årsdag. Jag är inte så förtjust i såna båtar, men det var kul att umgås lite med grabbarna från småland. På vägen hem stannade jag till i Göteborg för att hälsa på Hanna. Vi var båda ordentligt trötta och smått bakfulla så mötet blev kanske inget mönsterexempel på social interaktion, men det var ändå kul att träffas och jag fick en utmärkt guidad tur genom Göteborgs mer intressanta kvarter. I Haga hittade jag en jättefin ljuskrona i smide. Någon som jag letat efter ett bra tag. Så här blev det:



Ytterligare en bild från lägenheten:



Detta är två ting som skapat mig en del ångest under arbetet med lägenheten. Innedörrarna, som jag köpte i FEL storlek (naturligtvis hade jag redan lämnat tillbaka den hyrda skåpbilen) och fick surra fast den på Fridas minibuss och åka tillbaka med. Jag hävdar fortfarande att detta är Bauhaus fel, men de håller säkert inte med. Byrån i hallen köpte jag begagnad i Motala, men den lånade bilen fick för sig att den skulle bli överhettad när vi kommit halvvägs på motorvägen så vi fick stanna på en mack och leka mekaniker. Efter påfyllning av olja och vatten gick det bättre. Henrik och jag kände oss en smula manliga och skrockade maskulint resten av resan.

När jag insåg igår att jag skulle bli förkyld blev jag så upprörd att jag ställde mig och lagade mat. Färsk pasta med lax, sparris, charlottenlök och kall limesås. Till efterrätt en äggtoddy.

I sommarnatten tassar

Idag har varit musikdag.
Här är resultatet

Den tekniske kocken

Mitt nya liv börjar falla på plats. Innan jag påbörjade min ledighet fantiserade jag om att sitta där och pyssla med mina projekt, gå ner till fiskaffären och köpa lite färsk lax, laga nyttig lunch, kanske simma och göra musik. Jag har upplevt viss frustration över brist på inspiration, men i förrgår tvingade jag bokstavligt talat fram den genom att resonera med mig själv i några timmar och sätta upp konkreta mål. Sedan dess har jag levt ovanstående liv och det är precis lika fantastiskt som jag kunde föreställa mig.



Jag måste verkligen rekommendera en bok: Den tekniske kocken, som jag fick av Camilla efter idogt tjatande om en kokbok som behandlar mat ur ett mer tekniskt perspektiv. Jag har ju alltid varit svag för det mesta som faller under så-funkar-det-genren (ingenjör av naturen, se nedan) och eftersom jag har ett intresse för mat och matlagning blir det liksom alldeles perfekt. I boken kan man t.ex. läsa om varför frusen dill smakar hö, varför en del får huvudvärk av kinamat och att sega råttor faktiskt innehåller kostfiber.

Sky Mall

På många amerikanska inrikesflyg finns tidningen Sky Mall. Den symboliserar på något sätt den amerikanska mentaliteten som vi svenskar så gärna parodiserar, samtidigt som vi hela tiden närmar oss och verkar sträva efter exakt samma sak. Det roliga ligger inte i människans uppfinningsrikedom, utan i att någon faktiskt satt i ett möte (kaffe och bagel) och bestämde sig för att tillverka och sälja de här varorna.


En speciell dammsugare för att ha ihjäl insekter, någon?


Optimal allt-i-ett-möbel för den stressade affärsmannen med trång lägenhet på Manhattan.


Solstol för hundar. Visst ser han ut att vara lite gladare än andra hundar?


Har inte du också önskat dig en huhållsmaskin dedikerad för varmkorv? Soon you will, moahahah (notera namnet "Hot diggity dogger").

Möte på grön linje

Idag hjälpte jag en gammal skrynklig dam på tunnelbanan. Jag räckte henne min hand när hon skulle resa sig och när hon väl kommit ur sätet släppte hon inte. Hon släppte inte och jag släppte inte, så där stod vi, hand i hand utan ord, i en överfull tunnelbanevagn. Två kontinenter, två generationer, och jag kände hur en del av New Yorks historia färdades genom hennes hand, och jag hoppas att hon kände lite av mitt lugn från de småländska skogarna, där mellan 59th och 51st street. Det var en stor upplevelse.


Jag och Anders roade oss med att bygga en liten synth. Olika långa streck av blyerts resulterar i olika toner. Tyvärr visade den sig ganska svår att spela på.


Museum of sex var en av höjdpunkterna. Där fanns detaljerade beskrivningar av olika fetischer och lustmaskiner. Bland annat den här selen, avsedd för cybersex över Internet. Tyvärr nådde den aldrig marknaden.


Alla har vi nån gång undrat var skolbussarna tar vägen på helgerna. Coney island har svaret. Förutom bussarna var Coney island mest en enda röra av pariserhjul, falska leenden och frityrsmet.

Efter Coney island besökte jag Bowery Poetry Club för att se finalen i collage poetry slam. Det var ungefär som slamen hemma i Norrköping. Samma folk, samma publik. Även ämnena var liknande; stirra-inte-på-mig-som-att-jag-vore-ett-objekt-tjejen, fan-ta-kapitalism-och-konsumtion-killen, jag-är-bara-nitton-men-jag-har-mer-livserfarenhet-än-alla-ni-vuxna-för-jag-har-minsann-varit-med-om-hemska-saker-tjejen, osv. Andra återkommande inslag här var även hudfärg och hyllningar till New York.

Gårdagens höjdpunkt var dock sushirestaurangen Hasaki. Fantastiska uppläggningar och otroligt god sushi. Att Mr Hasaki själv stod bakom disken med sitt väderbitna, bistra anlete och blickade ut över restaurangen förhöjde intrycket ytterligare några snäpp.

I en stol på Union street

Jag har en märklig relation till San Francisco. Antingen har staden lurat mig, flörtat med mig genom en serie märkliga omständigheter, händelser och strålande väder eller så är det här jag borde leva. Det är fjärde gången jag besöker staden och varje gång får jag nån märklig känsla av att höra hemma.

På Union Street sitter en skäggig man och röker cigarr på helgerna. How are you today, säger han och vi svarar fine. And how are you? Perfect, strålar han tillbaka och puffar vidare. Dagen innan likaså. Och där nånstans, i höjd med konstutställningen vid Washington Square, bestämmer jag mig för att ge det en chans. Nu måste jag bara stifta bekantskap med amerikanska ambassaden, lära mig fylla i blanketter och hitta nån lämplig arbetsgivare som kan övertyga USA om min förträfflighet. Sen, mina vänner, är det jag som sitter där med en cigarr i min hand i en stol på Union Street, och jag förväntar mig att ni kommer och hälsar på.


I Sonoma vindistrikt växer rankorna i raka rader. I lördags gjorde vi en Sideways och drack vin mest hela dagen.


Dom inga skrupler när det gäller stora portioner av proteiner, fett, salt och socker. Gärna allt på en gång, som här, i äkta Amerikansk frukost. French toast, bacon, lönnsirap med svart kaffe och apelsinjuice. Servitören var dock en smula bakfull och glömde ge mig ett stekt ägg.


Slö söndag och fruktjuice i hippiekvarteren Haight. Där satt jag och Miriam en stund och spanade efter folk i grönt hår och tatueringar. Det gick ganska bra. Jag hittade även en fantastiskt vacker bok om bigfoot i serieaffären giant robot.

New York

Jag besöker min gamle vän Anders Frick, för tillfället bosatt mitt på Manhattan i New York. Jag har försökt smälta in. Vara en New Yorker. Bli en av dom. Jag har haft skjorta, köpt pizza slice, kaffe i pappmugg och gått över gatan mot röd gubbe (röd hand), ändå känns det inte helt rätt. Jag är nog mer San Francicso i alla fall, men området runt 1st Avenue och East Village var väldigt trivsamt.


Anders har en massa roliga leksaker överallt, jag undrar hur han får tag på allt. Ovan är till exempel kladdiga plastkulor som man kan forma till vad som helst. Bilden föreställer en klump.


I Anders källare har man rationaliserat bort förråd. Var och en ställer ner sin skit i ett stort rum. Det är jättebra om man behöver låna nånting. Alla fönster i Anders lägenhet vätter mot en tegelvägg som ligger precis bredvid. Det gör att man inte behöver använda rullgardiner. Det gör tyvärr också att man inte ser vad det är för väder ute, men det finns detaljerade väderleksrapporter på Internet. Där finns även massor av bilder på New York.


Som uppväxt i skogen kan man ju inte låta bli att faschineras av höga, blanka byggnader. Såna finns det många på Manhattan.


I USA kan dom skriva bokstäver med flygplan. Lite som röksignaler, vet i katten hur dom bär sig åt, men roligt är det


Jag och Anders har likadana kavajer. Som tur är kom en liten fågel och bajsade fram en vit fläck på den ena, så nu slipper vi ta fel.

Farewell Tallinn

Jag har besökt Tallinn igen, förmodligen för sista gången på ett bra tag då min låtsasestniske gode vän Daniel nu bestämt sig för att lämna landet och bosätta sig i en lada i skogen istället (ja, bokstavligen).


Daniels vän Heiki överaskade med spontan drive in-bio på estniskt vis. Dvs, ta med laptop och projektor, kör runt lite och hitta en stor, vit lastbil på nån övergiven mack. Ställ projen på taket, rikta mot lastbilen, koppla in en FM-sändare och vips vaps har du en egen drive in-bio.


Från taket hade man bra utsikt över upploppet där tusentals arga ryssar gnisslar tänderna, välter bilar, kastar gatsten och krossar glas. Själv stannade jag inomhus, men vissa i sällskapet gick ut och tiggde till sig lite batongsmisk och en och annan fläskläpp.


Hur tänkte dom här?

Nytt liv nytt hem

Två bilder på väg mot en bättre lägenhet.


Jag ville ha ett vinrött sovrum. Nu blev det ju inte riktigt så, men börjar gilla tanken på att ha ett rött sovrum istället. Det bör nämnas att denna färgen ändå är försök nummer två till rätt färg, då den första blev mer åt hållet tantläppstiftrosa/lila. Alla bildbevis har dock nogsamt eliminerats.


Med ett sådant skrivbord borde man verkligen... skriva nånting.