Reglerteknik som självhjälp

Jag ramlade över en trevlig bokhandel igår, och fastande bläddrandes i en sån här effektivitetsbok om hur man förenklar sin vardag. Jag gillar sådana böcker, även om de oftast bara innehåller strunt och självklarheter. Det slår mig hur dåligt skrivna den här typen av böcker är, oftast som en enda lång reklambilaga om den självgode författaren, och jag blev förstås sugen på att skriva en egen istället.

Så här kommer den - Dennis stora effektivitetsmanifest - en tjock rackare på nästan en hel sida, för närvarande bestående av två ovärderliga paragrafer:

§1 Integrera reglerteknik i din vardag

Detta är något jag lärt mig genom att koda fysikmotorer. För sisådär tio år var det populärt att göra fysikmotorer som löste varje problem exakt (Direkt LCP). Metoden är tidskrävande, komplicerad och opålitlig. Några år senare började någon istället använda en iterativ metod (Gauss Seidel), som var betydligt snabbare och mer pålitlig men inte lika exakt. Det visade sig dock att man kan mäta hur stort felet blev och kompensera för det, så i slutänden blir resultatet i princip detsamma. Idag använder alla denna metod. Detta kan man förstås applicera på mycket mer än bara fysik och programmering. Folk är besatta av att göra saker helt rätt. Att göra något helt rätt, jämfört med nästan rätt innebär ofta en enorm tidsskillnad. Sikta istället på 95% rätt, och kompensera för de felen som uppstod. Städning är ett bra exempel. Jag kan lägga två timmar på att skrubba varje kvadratmillimeter av golvet för att inte missa en fläck, eller jag kan lägga tio minuter på att göra det halvdant, och sedan lägga ytterligare tio minuter på att inspektera resultatet och skrubba mer där det inte blev rent. Matlagning är ett annat exempel. Istället för att mäta varje ingrediens exakt kan jag höfta lite, provsmaka och kompensera där det behövs.

§2 Fram för snabbare val

Om ett val inte är alldeles uppenbart betyder det oftast att båda alternativen är gångbara. Oftast är det bättre att välja snabbt än att välja rätt. Bör jag till exempel äta frukost idag? Jag är hungrig. Jag har frukost i kylen. Jag riskerar vara på dåligt humör resten av dagen om jag inte äter frukost. Det verkar som en bra deal. Valet är uppenbart. Bör jag äta youghurt eller smörgås? Youghurten är fruktig och syrligt uppfriskande, medan smörgåsen är fyllig och mättande. Valet är inte uppenbart. Jag kan kontemplera detta val, googla näringsvärden fram och tillbaka, läsa rekommendationer från kostexperter och ringa frukostkonsulter till den punkt där jag helt enkelt inte hinner äta frukost - eller jag kan välja endera alternativet och vara nöjd med det. Om jag nu valde den friska youghurten får jag kanske tillfälle att tillämpa §1 senare under förmiddagen. Genom att välja snabbare besparar jag även andra att vänta på mitt velande.

Vad är ditt bästa tips?

Officiell ursäkt

Från en lite svajjig start har nu Nya Zeeland svängt till att kandidera för bosättning. Jag skulle lätt kunna tänka mig att flytta hit mer eller mindre permanent om tillfälle gavs. Det är vansinnigt vackert, klimatet är behagligt, folk är hyvens och de dräller inte i klasar överallt, som i Kalifornien. Nya Zeeland är ungefär lika välbefolkat som Sverige per kvadratkilometer. Inte särskilt trångt alltså. Några reflektioner hittils:

* Det finns i realiteten inga hastighetsbegränsningar. Skyltarna säger oftast 100 km/h, men med tanke på hur krokigt och kuperat det är kör man alltid betydligt långsammare. Jag gillar deras sätt att uppmuntra sunt förnuft.

* De smaksätter det mesta med ingefära. De finns dussintals olika sorters läsk som smakar ingefära, kakor med smak av ingefära erbjuds på alla caféer. Idag drack jag öl med smak av ingefära.

* Folk är näst intill surrealistiskt trevliga och stolta. Man börjar osökt tänka på Spectre flera gånger om dagen. Kan det ha något med överkonsumtion av ingefära att göra? Nu träffar vi ju iofs mest folk som jobbar med service, men det känns ändå väldigt genuint. I Nelson fick vi t.ex. skjuts av en taxi som "ändå skulle åt samma håll".

* Det är en väldigt ung nation, men den känns ändå mer utvecklad än USA. Stora delar av USA är liksom byggda lite på fyllan. Som att man inte riktigt vet vad man håller på med, utan konsekvent arkitektur eller infrastruktur. Detta kan ja vara charmigt ibland, men allt som oftast är det bara hysteriskt fult. Nya Zeeland har liknande tendenser, men inte lika utbrett. Med sina brittiska rötter har de i alla fall försökt hålla sig till en viss stil, mer eller mindre framgångsrikt.

Har ni nåt wifi på det här stället?

Det är svårt att vakna på fel sida om man vaknar till det här.

En eftermiddagssurf i Taupo bay.

Går det inga vågor på havet får en stor sanddyn duga.

Vi kan konstatera att det är svårt att göra en bra hoppbild med självutlösare.

Håll i hatten

Stora rallypriset går till den som vågar hålla hundra knyck genom norra böjen utan att blinka.

Turistens klagan

Trettio timmars flygresa låter ruskigt plågsamt, men det gick förvånandsvärt smärtfritt. Jag sov mig igenom större delen av stilla havet. Jag hade väntat mig Auckland som en jättestad, i alla fall med svenska mått mätt. Där bor ju nära en och en halv miljon människor, men vi möttes av något som kändes ungefär lika stort som Kalmar (på sommaren), fast med lite högre byggnader. Vi hade bokstavligen promenerat genom centrum innan vi ens förstått att vi var där. Det som fascinerade mig mest med Auckland var vårt hotell. Vi valde lägenhetshotell, och de skämtade verkligen inte. Vi bodde i något som skulle kunna vara vilket modernt hem som helst. En otrolig lyx efter en månad i diverse tveksamma inrättningar.

Vi befinner oss för tillfället i området Bay of Islands nära den nordligaste spetsen där Tasmanhavet kolliderar med Stilla havet. Nya Zeeland har inte riktigt levererat än, känner jag. Det är vacker natur, men inte på något sätt unikt eller särskilt dramatiskt. Det är lite som en blandning mellan Schweiz och Kalifornien, fast mer lågmält. De storslagna naturupplevelserna väntar nog på södra ön, som alla säger.

Jag börjar bli uppriktigt trött på turistande och cynismen sipprar fram. Vad tror folk egentligen? I stort är turistindustrin mest ett enormt maskineri för att blåsa folk på pengar. Idag åkte vi förbi platsen där dokumenten som grundade Nya Zeeland signerades. De ville ha 20 dollar för att komma in och titta på parken, muséet med dokumenten och en jättestor kanot. Verkligen? Som jag har drömt om att se där dokumenten. Och så kickern - biljetten är giltig under två dagar. Geez, om jag inte får nog av de fascinerande, historiska dokumenten idag kan jag alltså komma tillbaka imorgon och fortsätta stirra på dem en hel dag till! Eller ska jag kanske förundras över dokumenten idag och spara kanoten tills imorgon? Kommer jag över huvud taget ha tid att se parken? Svåra val det här.

Man kan också hyra Kajak och paddla runt i viken till en kostnad av 30 dollar per timme. Det är samma pris som vi betalar för att hyra bil under en hel dag. Med fria mil och försäkring. Visst, kajaken kanske är roligare, men det är emot mina småländska principer att köpa något som är så löjligt överprissatt.

Jag är egentligen inte särskilt intresserad av turistande i allmänhet. Det var inte därför jag gav mig iväg på den här resan. Jag kunde inte bry mig mindre om Nya Zeelands äldsta kyrka (från 1836, för övrigt. Försök hitta en svensk kyrka som är yngre än så. Löjligt!). Det som lockar är fascinerande natur och andra kulturer, men kanske framför allt den inre resan. Jag skriver mycket privat dagbok på den här resan, försöker klura ut saker, livsmål och framtida projekt. Jag har också ett nytt projekt jag jobbar på. Jag gillar att sitta på nya platser och programmera. Jag har alltid funnit det väldigt inspirerande, då man har något att hänga upp koden på. - Ah, den där kodsnutten skrev jag i en hängmatta i Costa Rica.

Gallo pinto por favor

Sista dagen i Costa Rica. Jag sitter på verandan och blickar ut över San Josés grå betonglandskap. Vi har hamnat på hotell Santo Tomas, vilket är helt klart det bästa hotellet hittils. Ett litet, genuint och rent kolonianskt hotell med trevlig personal, snirkliga detaljer och fina utemöbler. En stor kontrast mot förra hotellet, DuiWak i Dominical, vilket var närmast utskitet på stranden av Hin Håle i egen hög person.

Maten i Costa Rica är tyvärr inte så inspirerande. Den typiska Costa Ricanska maten är snarlik mexikansk mat, fast utan någon som helst finess. Jag är ett stort fan av mexikansk mat - de tunga bönorna kolliderar mot syrlig lime och het salsa. I costa rica rör man ihop ris och svarta bönor till en gråsvart sörja och serverar det till frukost, lunch och middag. Ibland tillsammans med ägg, ibland med något som påminner om stekt falukorv (förmodligen med likaledes tveksam innehållsförteckning) eller andra former av kött.

I morse pekade frukostmannen på bönröran och log fram ett "Gallo pinto?" Jag försökte berätta för honom med blicken att om jag äter en enda böna till kommer jag projektilkräkas över hela frukostbordet och sedan tvinga honom att torka upp eländet med tungan. "Tostada?" försökte jag och fick senare en gallo pinto med rostat bröd. Nåja.

Jag tror inte jag kommer återvända till Costa Rica. Många som reser hit blir helt besatta och spenderar större delen av flygresan hem med att snickra om sina livsmål till att inkludera en permanent utvandring, men jag känner inte alls så. Det är olidligt varmt här. Nej, alltså verkligen olidligt. Långt bortom all behaglighet. Det råkar i och för sig vara den varmaste perioden här just nu, så det kanske inte är lika illa året om. Min största invändning är dock turismen. Costa Rica känns mest som ett stort sommarland. Alla menyer är på engelska, man kan betala med dollar, köpa twinkies och hambrugare, och det skyltas om allehanda aktiviteter i en aldrig sinande ström längs vägarna. Det känns lite ihåligt. Man träffar bara andra turister, och folk som jobbar med turister, ofta amerikaner som flyttat hit permanent och nu erbjuder turistaktiviteter för andra amerikaner. Vi passerade en del byar i bergen där det kändes mer genuint, men det hade varit trevligt om den typen av byar hade legat på mer attraktiva ställen, längs kusten.

Se upp när du beställer en Tequila Sunrise, i Costa Rica tar de varje tillfälle att mixa ner en gallo pinto i din cocktail.

Var noga med ordningen när du beställer ris och räkor i Quepos, en felsägning kostar nämligen 1820 colones.