David Bowie möter flintskallig fågelunge

Jag sitter i kanske världens minsta flygplan. Den påminner lite om en cigarr. Det är märkligt att cigarren är så liten, när passagerarna är så stora, tänker jag. Bredvid mig sitter den största av dem alla. Han berättar att han jobbar med produkter för bald people. Han är själv bald. Solkräm, shampoo, osv. Jag frågar inte vad flintskalliga ska med shampoo till, men jag frågar varför man ska ha en speciell solkräm på flinten och han berättar att man svettas mer på huvudet än på resten av kroppen. Jag frågar om man inte kan ha hans flintsolkräm på hela kroppen. You can, säger han, yes you can.

"Jordnötter?" erbjuder flygvärdinnan. Continentals finest, säger flinten, gräver upp en handfull påsar och lägger på sitt uppfällbara bord. Jag tar en påse honey roasted och säger thank you. Flinten häller ut en påse i handen och smäller den mot munnen, rycker huvudet lätt bakåt och sväljer, som ett frosseri av värktabletter. Mot flintskallighet, tänker jag. Situationen påminner lite om en gigantisk, flintskallig fågelunge som matas av en enorm stålcigarr. Jag fumlar med förpackningen. Fågelungen är nu inne på sin andra påse, och har övergått från medicinmetoden till att dricka jordnötterna direkt från påsen. När jag äntligen får upp påsen är han inne på sin fjärde och har ytterligare förfinat sin teknik. Istället för att hälla nötterna, skakar han, likt en ölhävare, påsen fram och tillbaka för att på snabbast möjliga sätt tömma innehållet ner i den väldiga magen. Jag tittar på magen och tycker mig se jordnötterna som en knölig kontur strax övanför bältet. På något sätt infriar han alla mina fördomar om amerikaner på en och samma gång.

Jag möts av en stor receptionist som blir alldeles till sig när hon tror att jag är David Bowie och jag tänker att någon finare komplimang än så kommer jag förmodligen aldrig att få. Det är ett fantastiskt bra hotell. Förutom alla bekvämligheter har de "social hour" varje kväll, där alla kan dricka gratis vin och öl och äta snacks några timmar och låtsas som att vi är en stor familj. Varje rum har kök, och hotellet har gratis hemkörning av matvaror varje dag. Nice.

Den kanske finaste stunden jag har upplevt någonsin på ett hotell inträffade i morse. Vid frukosten sticker kocken ut huvudet genom köksdörren och sjunger. Inte nynnar. Sjunger. Soul. Han är stor och svart och det är OMÖJLIGT att inte tänka på chef i south park. Jag har svårt att hålla mig för skratt, men han sjunger otroligt bra, och är det något här i världen man kan lita på, tänker jag, så är det en sjungande kock.