Om att dö i ett flygplan

I brist på vinöppnare trycker jag ner korken i flaskan på min Thomas Hyland Chardonnay och skär upp en liten bit lokal Farmhouse Cheese. Detta är mitt nya liv. Välkommen! Tack tack.

San Francisco låter utanför mitt fönster. Jag blev väldigt förvånad över oktoberhettan som slog mot min pessimistiska vinterrock när jag steg ur planet och jag passade på att fnissa lite åt vantarna och mössan som jag nogsamt packat ner kvällen innan. Oktober är tydligen den varmaste månaden här. Det är svårt att inte le.

Jag har spenderat första dagarna med att sitta in kontoret samt att söka lägenheter. Kontoret är en skyskrapa i Financial District, dock tyvärr bara på våning tio, så utsikten är mest bara andra skypskrapor. Från ena fönstret skymtar man dock Transamerican Pyramid, och genast känns allt lite bättre. Kontoret är ett kostymkontor, vilket gör att jag inte riktigt vågat inta min normala arbetsposition med fötterna på skrivbordet, men kanske nästa vecka. Om gud vill.

Lägenheterna i San Francisco håller låg standard. Samtliga jag kikat på har varit av lägre kvalitet än vilken sketen förortslägenhet som helst i Sverige. Många har dock takterass, vilket känns otroligt exklusivt för en frostbiten nordbo. Min favoritlägenhet hittils har den dessutom precis utanför dörren och känns nästan som en privat balkong, med utsikt över hela stan, bokstavligen, Imorgon vet jag om den blir min.

Om jag ska dö på ett flygplan får det fanimig vara under takeoff. Jag är inte rädd för att dö, men tanken på att tillbringa sina sista tio timmar med Sex And the City inklämd i en stålcylinder mellan två tråkiga affärsmän ger mig kalla kårar.