Malmös fantastiskhet

Nu kommer ännu ett inlägg om Malmös fantastiskhet. Jag vet, men jag kan faktiskt inte låta bli. Det är ju kulturlivet man vill åt. Sån här underbar, avslappnad kultur som är lite ful i kanten. Förra veckan var jag på Mässingshornets bluesjam. En helt fantastisk kvarterspub med ett rivigt husband och folk ur publiken kom och avlöste bandet och jammade med. En del var charmigt dåliga och andra i världsklass. Jag var även på Emil Jensen på Babel, och ett märkligt synth-skivsläpp. Igår var jag på föredragarna på inkonst. En berättarkväll för nyfikna med fyra presentationer om kokböckernas tidiga historia, inuitisk strupsång, fördomar om fördomar, samt en introduktion till acid house-musiken.

Jag har liksom själv funderat många gånger på hur man borde dra ihop en berättarklubb bland sina vänner och lära varandra saker som man råkar kunna, eller i alla fall är intresserad av. Lite som när man "forskade" på OÄ-lektionerna på mellanstadiet genom att läsa i bra böcker lexikon och sedan presentera det inför klassen.

Jag längtar även tillbaka till studiebesöken man åkte på i skolan. "Idag ska vi åka till ett glasbruk" eller "Så här gör man träskor", och så fick man gå runt och förundras över hur världen fungerar. Det var tider det. Är det ingen som vill starta en studiebesökarklubb?

Linköping Malmö

Malmö. Hur fanken gick det till? Någon gång i somras kom jag fram till att jag nog ville bo i Sverige ändå. Det var på intet sätt ett dramatiskt beslut, utan något som låg och mognade under lång tid. En bidragande faktor var att komma tillbaka till Sverige under en så fantastisk tid, och med de stora kontrasterna från Vietnam. Jag började bli trött på att resa och landade så i sommarsverige bland alla vännerna, familjen, mammas mat och massa spännande aktiviteter.

Min första tanke var förstås att flytta tillbaka till Norrköping, men nu råkade jag hamna där över midsommarhelgen, och vad händer i Norrköping då? Nej, just precis ingenting. Allt är stängt och dess invånare ligger på någon holme i skärgården, bakfulla och dana och kräks upp resterna av sill och knäckebröd. Jag kom tillbaka till Norrköping flera gånger under sommaren, men det kändes helt enkelt inte särskilt roligt längre. Jag insåg plötsligt också att de flesta av mina vänner har flyttat till, eller redan bor, i Linköping.

Linköping, hur fel kan det bli! Jag och Linköping har aldrig riktigt kommit överens, det är ingen hemlighet, men jag tänkte ändå på allvar att det kunde vara en bra idé att flytta dit när jag nu känner så mycket folk där, och jag inte direkt har något som knyter mig till en viss plats. Linköping har ju även fördelen att ligga ganska bra till. Nära till huvudstaden och nära till småland. Det finns även många intressanta företag i anslutning till Universitetet. Så jag gjorde några halvhjärtade försöka att skaffa bostad, gick på visningar, ringde hyresvärdar, men blev snabbt nedslagen. Kanske för att det var oktober, men mest för att det var Linköping.

Linköping har den oväntade kombinationen av dåliga kvaliteter att vara dödstråkig och samtidigt hejdlöst eftertraktad! I Linköping finns alla nyklippta människor med allmäna intressen som cyklar runt i nytvättade Dressmankostymer och en sån här liten byxklämma på ena benet. Kanske visslar de på någon Tomas Ledin-låt när de stannar för rödljuset trots att det inte finns en bil så långt ögat når. Parkerna är anlagda. Sjöarna är anlagda. Trafiken är planerad i ringleder. Linköping är liksom inte rock'n'roll. Alls. Det är arkitektritat av ovanstående akademiker med byxklämmor. Tilläggas ska förstås att det även finns en klick alldeles fantastiska människor där som förgyller mina besök där varje gång, ni vet vilka ni är.

När jag så kommit fram till att Linköping var precis lika eländigt som jag mindes det började jag leka med tanken på att flytta till Malmö istället. Jag jobbar ju numera halvtid på Tarsier Studios, så det skulle vara hejdlöst praktiskt att bo just där. Nu börjar det kanske låta som att valet föll på Malmö genom uteslutningsmetoden, och även om det ligger en smula sanning i just det, så tycker jag inte att det gör Malmö rättvisa, för jag blev vansinnigt förtjust direkt när jag kom hit. Malmö är en levande stad, och framför allt en stad som känns som en stad, inte ett förvuxet samhälle (hostlinköpinghost). Av många anledningar känns Malmö lite som att vara utomlands. Det är enligt uppgift Sveriges mest internationella stad, och det märks verkligen. Jag gillar de små butikerna vid Möllan, och fruktstånden längs trottoaren. Alla gamla fina hus och industrilokaler. Närheten till Köpenhamn är förstås ett plus. Köpenhamn är allt som Linköping inte är. Dom pratar till och med danska.

Det ska nog bli bra det här.

Död åt Picasa

Kära tomten. Jag hatar Picasa av hela mitt hjärta. Programmet har gradvis halkat allt längre ner på min respektlista, och närmar sig nu WinZip, Acrobat Reader och liknande mjukvarumissfoster vars enda fördel är att de råkar vara gratis.

1) Man kan inte importera filer till en existerande mapp. What the fuck! Jag vet väl själv om jag vill importera till en befintlig mapp eller inte? Tänk om jag råkar ha två kameror och vill importera dagens äventyr från BÅDA kamerorna till samma mapp? Det sista jag behöver är tunnhårig googleapa som tror sig veta bättre än mig och avsiktligen sätter käppar i hjulet.

2) Vid import måste man vänta på att alla previews ska visas innan man kan trycka på "Import selected", annars kommer de bilder vars preview ännu inte laddats att helt ignoreras. Seriöst - jag vill importera de bilder som tillkommit sen senaste importen (vem hade kunnat ana!), men istället för att börja omedelbart måste jag vänta flera minuter på att tumnaglarna ska laddas (för att sedan direkt kastas bort).

3) I förekommande fall ignorerar programmet helt att man tryckt på "Import selected" och importerar istället på eget initiativ samtliga bilder. Man får sedan själv gå in och rensa ut dubletterna. Detta händer mig ungefär varannan gång. Testning, någon?

4) Vid borttagning av bilder lägger programmet ofta krokben på sig själv och tappar bort vilket album och vilken bild man tittade på, så man tvingas att manuellt försöka hitta tillbaka dit man var.

5) Man kan inte utföra någon som helst redigering i fullskärmsläge, inte ens ta bort bilder. Jag vet inte hur andra väljer att göra en första utrensning, men jag föredrar att se bilderna i fullskärmsläge (för att enklare se detaljer och skärpa) och helt enkelt radera de jag inte vill ha kvar. Picasa tvingar mig att antingen göra detta i fönsterläge, alterativt växla fram och tillbaka för varje bild jag vill ta bort. Hade det verkligen varit så svårt att lyssna på deleteknappen även i fullskärmsläge?

6) Det finns ingen möjlighet att kopiera originalfilerna till ett album. Vill jag dela med mig av ett urval bilder till någon finns det alltså inget sätt att göra detta utan att exportera bilderna, varpå mina justeringar, beskärnigar etc, förstås följer med, plus en extra jpeg-kompression som bonus. Istället måste jag manuellt jämföra filnamnen och kopiera de som ingår i albumet.

7) Man kan inte markera bilder från två olika album eller mappar samtidigt. Det finns verkligen INGEN anledning för Picasa att inte stödja detta. Det finns bara en anledning och den stavas LATA PROGRAMMERARE.

Så vad är min poäng? Att visa och organisera bilder är en hysteriskt enkel uppgift. Det skulle kunna vara en uppgift i en programmeringskurs, strax över nivån där man tvingas implementera ett glosprogram (eller som i mitt fall ett administrationsprogram till Elsas Glassbar. Ja, det är ett under att jag över huvudtaget jobbar med mjukvara). Det borde inte ta en hygglig programmerare mer än två-tre arbetsdagar att slänga ihop något som är mer användbart än Picasa, men istället fokuserar man på tveksamma halvfeatures som ansiktsigenkänning, "BlogThis!" och icke-fungerande videoredigering. Bah! Jag är fruktansvärt oimponerad.

Finns det svenskt kaffe på hotellet?

Efter några veckor i Sverige kan jag så konstatera att detta är ändå det bästa landet på hela resan. Det kanske inte hade varit samma sak om vi landade här i november, men så här års är det verkligen svårslaget. Bäst i världen. Folk klagar på att Sverige är så mörkt, men det stämmer inte alls. Soljuset är bara förskjutet på ett komiskt sätt under året, men mängden torde vara ungefär densamma. I länderna längs ekvatorn består sommarkvällarna av att se solen drunka i havet vid halv sex på kvällen för att sen se fram emot tolv timmars totalmörker tills den går upp igen halv sex morgonen därpå. Förbluffande likt vinterkvällarna förresten, vilka följer exakt samma mönster. Har man ett jobb på dagen kan man alltså se fram emot totalt mörker på fritiden. Året om. Grattis!



En annan bra grej med Sverige är att vi inte är så många. Sverige är ett stort land, sägs det. Detta är väl iofs en halvsanning, men oavsett vilket är det glest befolkat. När jag kör tre mil en sommarkväll i småländska skogarna möter jag på sin höjd en handfull bilar. Denna tomhet kan förstås också bli frustrerande deppigt, men i allmänhet tycker jag det är bättre om det är för lite än för mycket folk.

Maten är också i största allmänhet fantastisk. Jag är förstås lite partisk i frågan, men vad går upp mot en skål fil med jordgubbar på morgonen? Knäckebröd och skorpor. Sill. Julmust. Saltlakrits. Många gnäller också på att allt är så dyrt i Sverige. Jag skulle vilja påstå att det inte är så farligt. Gå in på Whole Foods i USA och försök hitta något som motsvarar Brämhults färskpressade juice, eller en kartong närproducerade, ekologiska jordgubbar för det priset. Eller ekologiskt kött. I många fall är priset mer än tredubbla. Det finns förstås billigare alternativ än Whole Foods, men med tanke på kvaliten är svensk mat inte dyr.

Något som faktiskt är väldigt dyrt i Sverige är en kopp kaffe, om man dricker den på Café. Va sa du sa du, 30 kronor? För en kopp Gevalia? I USA kostar en liten (mer än tillräckligt stor!) kaffe runt 12 spänn. I Nya Zeeland och Australien kan man inte ens få en vanlig kopp kaffe på café. Där serverar man long black, short black, flat white, osv, osv. Exakt vad alla namn betyder är det nog ingen som vet, men ingen av dem smakar lika bra som vanligt‚ hederligt, svenskt bryggkaffe. I Indonesien blandar de en sked finmalda bönor i varmt vatten och rör om. I Vietnam brygger de nån odrickbar miniespresso direkt på koppen. Vårt dagliga gift, giv oss idag.

Så hur var resan då om man ska summera? Jag är nöjd. Mätt och belåten liksom. Full av upplevelser. Jag kommer dock troligtvis inte att ge mig ut på en liknande resa igen. Jag har kommit på flera saker under resans gång, och en av dem är att det finns väldigt få fördelar med att resa så länge som vi gjorde. Man kanske tänker att man skulle spara pengar på att resa mycket på en gång, jämfört med flera kortare resor? Nix. Eller att det på något sätt skulle bli smidigare? Icke.

En ofattbart stor del av tiden och energin går åt till research, boka flygbiljetter, boenden, hyrbilar, turer, etc under resans gång. Detta är ju normalt sett något man gör i hemmets lugna vrå i förväg annars. Att göra detta on the road innebär dyra telefonräkningar och ett ständigt letande efter Internetcaféer. Att boka enkelbiljetter är oftast lika dyrt som returbiljetter, fast man bara åker åt ett håll.

Packning är förstås ett annat bekymmer när man reser länge, särskilt om man reser mellan flera olika klimat. Det blir mycket kånkande på kläder man inte använder, alternativt brist på kläder man inte har. Det är också svårt att motivera sig att köpa souvenierer om alternativen är att kånka runt dem i flera månader, eller skicka hem dem med postpaket, ofta till en kostnad som vida överstiger värdet på det man ville köpa.

Den största nackdelen med att resa så länge är dock att man inte har energi att "resa" hela tiden. I alla fall jag behöver lite tid då och då att bara slöka, se på film, programmera, eller vad det nu kan vara. Det känns lite bortkastat att betala dyra pengar för att ligga på ett hotellrum några dagar och beställa upp room service när man lika gärna kunde legat hemma i soffan och ätit ovan nämnda filmjölk (som ofta dessutom smakar mycket bättre).

Den största fördelen med en lång resa är nog det mer bestående intrycket den lämnar. Jag kommer minnas den här resan som "när jag reste" snarare än resan till Bali, eller resan till Costa Rica. Det blir mycket att tänka tillbaka på, och många känslor och tankar man kopplar ihop med den här tiden.

Jag gillade många av de platser vi besökte, men om jag skulle rekommendera bara ett enda av alla resmål måste det nog bli Bali. Det hade liksom allt. Radikalt annorlunda från det man är van vid, hade intressant kultur, vacker natur, stränder, fascinerande arkitektur, konst och hantverk, god mat, billigt, otroligt trevliga människor. Det var också lättrest på ett bra sätt. Man behövde inte leta länge efter transporter, bankomater eller Internetcaféer. Jag trodde att Bali skulle kännas väldigt ihåligt och exploaterat, men det var inte svårt att undvika turiststråken och uppleva den mer genuina sidan om man ville. Där bor tre och en halv miljon människor på en yta som ungefär motsvarar Öland och Gotland tillsammans, så även om där finns många turister är det ändå mest lokalbefolkning.

Sydney var också av en favorit. På många sätt är det bara en stad, fast allt är liksom lite bättre. Jag uppskattade mest den avslappnade stämningen, det konsekvent bra vädret, surfingen, bohemcaféerna, de piffiga flickorna, närheten till havet och de stora parkerna.

Ett ställe som jag tidigare inte skrev så gott om på bloggen är Costa Rica. Jag upplevde det då som själlöst och förstört, men såhär i efterhand är det ändå en av mina favoritplatser. Kanske mer för sättet vi upplevde det på än själva landet. Vi stannade på samma plats i två veckor, hyrde cyklar och surfade varje dag. Skaffade små rutiner, cyklade samma väg varje morgon, fikade på samma fik, såg samma apor. Jag gillar sånt. Jag är ständigt på jakt efter fler rutiner i mitt liv, men misslyckas fatalt hela tiden.

I kontrast till Costa Rica tyckte jag mycket om Nya Zeeland under tiden jag var där, men det lockar inte det minsta att åka tillbaka. Nya Zeeland var väldigt fint att titta på, med sina höga berg och djupa dalar, rent och prydligt överallt, men utöver det ganska tråkigt. Lite som en dum blondin. Fin att titta på, men ingenting i sin hjärna. Vad är typiskt Nya Zeeland? Pja, ingen aning. Lammkorv kanske? Det känns lite som Australiens introverta kusin, på en dubbel dos Valium.

Extrema Vietnam

Vietnam är extremt på så många sätt. Det har utan tvekan det varmaste klimatet jag upplevt, med nästan fyrtio grader i skuggan och 80% luftfuktighet. Även en stillsam aktivitet, som att sitta i skuggan och dricka iskall öl, resulterar garanterat i omedelbart svettbad. Lösningen är att manövrera mellan hotellet och de få caféer som har luftkonditionering, samt tvätta alla kläderna i handfatet flera gånger om dagen.

Jag har heller aldrig upplevt att så många personer försökt/lyckats blåsa mig. Vart man än vänder sig lurar det någon bakom ett hörn, alltid med en kreativ idé för att komma åt ens pengar. Taxichaufförer tar nog priset, och drar sig inte för att först mecka med taxametern till att snurra dubbelt så snabbt, för att sedan "köra vilse", ta med en på ofrivillig sightseeing, släppa av en halvvägs till destinationen och sedan harkla fram ett "oh sorry, I can has no change".

Det är också det billigaste landet jag varit i. Vi bor på ett respektabelt hotell, även med svenska mått mätt och betalar ca 190 kr per natt för ett dubbelrum med luftkonditionering, wifi och frukost. Till lunch idag åt jag färska vårrullar med nudelsoppa och en stor stark för ungefär 20 kr, och detta är ändå turistpriser.

Även maten är extrem, för jag har aldrig någonstans upplevt att allt är så genomgående delikat, från lyxrestauranger till soppvagnen på hörnet. Jag har utvecklat ett visst beroende av Pho Bo, den vietnamesiska nudelsoppan, ofta med stjärnanis, nejlikor och kanel, alltid mustig och med tunna skivor av rått nötkött. Den finns tillgänglig överallt, till frukost lunch och middag, och äts med fördel just lika ofta. Jag har gjort det till ett av mina livsmål att lära mig laga hemgjord Pho Bo av hög kvalitet.

Mest extrem är nog ändå trafiken. Ho Chi Minh City får

hela Indonesien att framstå som en samling laglydiga trafikpoliser med tysk precision. Det är lätt att identifiera turister som nyligen anlänt, då de ofta står vid övergångsställen med ett uppgivet ansikte och väntar på en öppning som aldrig kommer. Mer garvade turister och lokalbefolkningen blundar, håller andan och går långsamt i stadig takt, utan att stanna. Tricket är just att inte stanna, har vi fått lära oss. Om man bara håller en jämn takt ger man motorcyklarna en chans att veja, vilket de också gör. Jag är fortfarande lika nervös varje gång, men på något sätt fungerar det.

Trots att folket här inte direkt kan beskrivas som trevliga, och servicen lämnar en hel del att önska, plus det faktum att alla försöker stjäla eller lura av en pengar hela tiden så faller jag för Vietnameserna. Jag är ruskigt imponerad till och med. Mycket av min fascination kommer från boken jag just läst om tunnlarna i Cu Chi - ett nätverk av 250 km handgrävda tunnlar tio meter under mark, där tusentals människor levde under kriget mot USA. Tunnlarna var avsiktligen så trånga att de större amerikanska soldaterna skulle ha svårt att ta sig fram. De hade knappt ingen mat, inga verktyg, dåligt med luft och sämsta möjliga förutsättningar. Världens största militära supermakt strösslade bomber och kemikalier över dem i en aldrig sinande ström, och hela forskarteam dedikerades åt att locka upp vietnameserna till ytan med allsköns uppfinningar, men de misslyckades gång på gång. På något sätt lyckades Vietnameserna hålla ångan uppe år efter år med imponerande målmedvetenhet, kreativitet och bambuspjut. De sågade upp defekta amerikanska bomber och byggde om dem till minor. Delar från kraschade helikoptrar blev medicinsk utrustning för de underjordiska sjukhusen, osv. De vann till slut sin självständighet, och det är svårt att inte imponeras. På något sätt hjälper detta att acceptera arrogansen och istället beundra deras sätt att inte vika sig för någon, allra minst västerländska turister.

Sist men inte minst är Vietnam det vackraste land jag varit i. Halong bay är inget annat än helt fantastiskt, med sina toppiga, lummiga berg som sticker upp ur grönt vatten, bland flytande samhällen och fiskebåtar. Jag hade väntat mig mer av en turistfälla, men vi lyckades hittade en kryssning som går genom en mer avskiljd del där få andra turister är, och de två dagarna på "Eco friendly junk" var de mest fascinerande på länge.

City of lurendrejeri

Wow. Jag är hysteriskt imponerad. Jag har just blivit utsatt för den mest genomtänkta och välplanerade scam jag hört talas om. Det hela började på Ben Tanh market, en välkänd turistdestination här i Ho Chi Minh City. Jag gick runt och letade efter ett skärp, då byxorna slackar lite efter förra veckans föreställning av Cirkus Turistmage.

På marknaden möter jag två Thailändskor, kanske 35 respektive 40 år gamla som kommenterar mitt hår och undrar om det är naturligt blont. När det visar sig att jag är från Sverige blir de väldigt exalterade eftersom ena kvinnans syster ska flytta till Sverige om tre veckor. De är väldigt nyfikna, ställer relevanta frågor, och nämner att hon ska jobba på Sahlgrenska sjukhuset i ett år. De vill bjuda mig på något att dricka för att få reda på mer om Sverige. Efter kanske 20 minuter frågar de om jag har ätit lunch och att de precis är på väg hem och erbjuder mig att följa med, så jag kan träffa systern. Jag tycker förstås i min turistnaivitet att detta låter hejdundrans trevligt. De säger att de är i Ho Chi Minh på grund av oroligheterna i Bangkok och besöker sin bror Lek, som bor här sedan 16 år tillbaka.

Under Taxiresan pratar vi om Thaliand, och hur ena kvinnan driver en egen butik och tillverkar kläder och smycken. Det hela låter väldigt trovärdigt och historien är full av detaljer, och hon har alltid raka svar på frågor. De ställer nyfikna frågot om Sverige och jag har inga som helst misstankar på att det skulle finnas oärliga intentioner. Efter kanske tio minuter i en Taxi, komer vi hem till brodern (Lek), som genast börjar prata och skämta. Systern är ute för tillfället, för att köpa medicin till sin mamma. Det visar sig att Lek varit i Norge och kan några skandinaviska fraser. Kvinnorna ställer sig och lagar mat medan jag umgås med Lek. Vi småpratar om allt möjligt, men kommer snart in på hans jobb. Han säger att han jobbar som supervisor på ett Casino i staden. Jag ställer lite artighetsfrågor, och det visar sig snart att han också jobbar som dealer ibland. Lunchen är mycket delikat, Thailändsk fisk och revben med salsa, och vi pratar om Sverige.

Efter lunchen erbjuder Lek mig att visa ett korttrick han gör på Casinot, och jag hakar på, så vi går upp på hans rum och han börjar förklara spelet "Poker 21". Vi spelar ett parti, och på något sätt vet han alltid vad jag har för kort. Jag antar att kortleken är märkt, men han vill inte avslöja hur han gör det. Han börjar sen förklara ett relativt enkelt system för att signalera vad han som dealer har för kort. Eftersom korten är märkta vet han förstås även vilket kort jag kommer få härnst, därmed kan vi tillsammans genom systemet av signaler få en fördel över andra spelare. Här börjar jag ana ugglor, men spelar med för att se vart det bär. Leks telefon ringer, och det är en av hans kunder sedan igår kväll som är spelsugen igen och undrar om Lek kan deala. Lek har tidigare, innan lunchen berättat om den här herren från Singapore, som vann en summa pengar igår, men inte betalade den obligatoriska avgiften på 10%. De bestämmer att han ska hämta Lek och åka till Casinot.

Lek fortsätter att förklara signalerna och jag börjar bli riktigt obekväm i situationen. Jag förklarar för Lek att jag inte kommer att spela med honom, men han vill inte riktigt lyssna på det hörat. Killen från Singapore ringer igen och är snart framme och Lek förklarar att han kommer ge mig 200 dollar, hur vi kommer spela i max femton minuter och hur dessa kommer stiga till 40 000 dollar. Jag insisterar på att jag absolut inte kommer spela, och inte följa med honom någonstans, och då kliver killen från Singapore in i huset och presenterar sig. Jag ursäktar mig här och förklarar att jag verkligen inte kommer spela, och måste åka tillbaka till hotellet. De båda kvinnorna är fortfarande väldigt vänliga och vill byta e-postadresser. Jag ger dem en falsk e-postadress, och de ger mig en falsk (lei@yahoo.com, för övrigt mycket troligt att en 40-årig kvinna från Thailand skulle ha en adress på tre bokstäver). De har stoppat en kille på scooter utanför som ska ta mig tillbaka till stan. Jag är lite skärrad vid det här laget och vågar inte lita på någon, så jag ber scooterkillen att stanna en bit innan vi är framme och går resten av sträckan.

Jag gick därifrån med hela plånboken, en utsökt lunch och en bra historia i behåll, men också en känsla av obehag och en sorglig insikt att det verkar inte finnas några ärliga och hyggliga människor i den här staden.

I efterhand kan det tyckas naivt att jag inte misstänkte något, men deras historier var vattentäta, de kände till platser och fakta om Sverige och de spenderade två timmar och en lunch på mig innan de ens föreslog att visa mig ett korttrick. Kanske har de pluggat fakta massa olika länder? Kanske är deras target just svenskar? Men varför i så fall just Sverige, som är det minst korrupta landet i världen? Vad hade hänt om jag stannat kvar. Lek föreslog aldrig att jag skulle öppna plånboken (han erbjöd att ge mig 200 dollar att spela med). Kanske var killen från Singapore på riktigt, och det var honom Lek försökte blåsa, men det verkar väldigt osannolikt.

Jag kommer aldrig få reda på hur hans plan var att gå vidare, men ju mer jag tänker på det desto mer imponerad blir jag. Jag inser hur allt småprat inan lunchen var en del av planen. Hur han nämnde killen från Singapore lite i förbifarten. Hur hans kunder är rika människor som spelar bort pengar ena dagen och tjänar nya den andra. Allt för att sänka mina moraliska barriärer att blåsa killen från Singapore. Jag är fortfarande väldigt intresserad av hur det hela hade fortlöpt. Det finns några personer som skrivit om liknande historer på reseforum, men ingen nämner hur historien går vidare.

Ett bra tips för att verifiera ärlighet är att be att få ta en bild av personen i fråga. En liga som blåser folk undviker alltid foton, eftersom det är bevismaterial. Jag hade kameran nerpackad och tänkte inte på detta förren jag redan insåg att de hade onda avsikter. Jag inser nu i efterhand att de ordnade transport för mig tillbaka för att vara säker på att jag inte antecknade gatuadressen. Jag insisterade på att se mig omkring i omgivningen, men de övertygade mig om att det bara var bostäder och ingenting att se.

Hela Ho Chi Minh verkar vara ett stort maskineri för att blåsa turister. Jag blev blåst av en kille i cykeltaxi igår. Efter att han cyklat runt mig i kanske 20 minuter ville han ha 450 000 Dong ($22), medan jag insiterade på att vi kommit överens om 40 000 ($2). Han menade att jag hört fel, och visade alla möjliga broschyrer där hans pris stod tryckt i stora svarta siffror. Jag inser att 40 000 hade varit väldigt billigt, men vägrade betala hans pris och vi möttes efter långa diskussioner på mitten. När jag tittar på bilderna från gårdagen ser jag hur han han medvetet gömmer ansiktet bakom kepsen när jag försöker fota honom, vilket visar att han planerade blåsningen redan från början:

Han missade dock min kamera vid ett tillfälle, så jag postar den här mest för att ge igen lite. Tihi.

Kinesisk dystopi

Indonesien är sannerligen en fascinerande och annorlunda plats, och för första gången på den här resan har det känts som att upptäcka något nytt. En fråga som jag funderat mycket på senaste dagarna är hur folket här ser på oss turister, inte officiellt, utan på riktigt. På pappret är turismen onekligen väldigt värdefull och positiv, då den bidrar till stora intäkter, men hur känns det för lokalbefolkningen? Över hälften av människorna här tjänar mindre än två dollar om dagen. Jag försöker föreställa mig hur motsvarande situation skulle se ut i Sverige, om man gör ett tankeexperiment och vänder på tårtan.

Låt oss säga att kinesiska turister invaderar svenska städer om några decennier. Den kinesiska ekonomin har drivit upp valutan till slyhöga höjder, och gjort Sverige till ett billigt och exotiskt turistmål. Nya flygplatser byggs, lyxhotell produceras på långa rader av billig, svensk arbetskraft, och eftersom en natt på dessa hotell kostar runt 40 000 kr är det naturligtvis ingenting som vi svenskar själva har råd med. Turisterna fortsätter välla in och andra hotell höjer priserna successivt enligt marknadsekonomins alla regler. Restauranger, barer och nattklubbar är inte sena att haka på, och snart kostar en stor stark ett par tusenlappar. Hela nöjeslivet blir något exklusivt för turister, men det spelar egentligen inte roll eftersom alla svenskar ändå måste jobba dubbla skift för att ha råd med en säck potatis och lite A-fil.

Folket i Indonesien är till största deler muslimer, och mycket konservativa. De är lågmälda, artiga, klär sig propert (vi såg folk som badade i havet fullt påklädda), dricker ingen alkohol, visar ingen "public affection" och har en diger oskriven etikett. Det är t.ex. mycket oartigt att använda vänster hand för att räcka över något till en annan person. Likaså att ha fötterna i riktning mot en annan människa, lägga benen i kors, använda sandaler, etc, etc. Få turister följer förstås denna etikett och spankulerar glatt omkring i byn med uppknäppt skjorta, magen hänger ut, en öl i ena näven och snyter sig i den andra.

På motsvarande sätt tänker jag mig hur de korpulenta kineserna vaggar runt i Borgholm iförda blott stringkalsong. Längs stränderna ligger de i klasar, spritt språngande nakna med benen brett isär, kliar sig i anus med ena handen och snortar kokain med den andra. I parkerna sitter kinesiska par i sina minimala underkläder och hånglar vilt för att sedan övergå till avancerad petting på eftermiddagen. Mitt i allt detta går jag förstås runt och ler brett, försöker tjäna mitt levebröd på dagens första skift genom att sälja hemlagad Dim Sum och friterade köttbullar med sötsur sås. Om jag har riktig tur kastar de till mig några tusen i dricks, men oftast blir jag bara avsnäst med en fnysning. Min största dröm är att en dag ha råd med en kvällskurs i kinesiska, för att sedan kunna jobba mig in som nattportier på något av de stora lyxhotellen, alternativt gifta mig med en kinesisk kvinna, spendera mina dagar i öst och kanske en dag återvända som turist och njuta frukterna av mitt eget land...

Denna dystopi fick ny näring när jag i New Week idag läste om just om hur kinesisk turism kommer att förändra världen. Antalet kineska turister har femdubblats på tio år, och en genomsnittlig kines spenderar 7 800 dollar på sin semester i USA, vilket är mer än något annat land. Min vision är förstås överdriven, men kanske är den kinesiska dystopin inte så långt bort som man kan tro. Är det förresten någon som har ett recept på sötsur sås?