Friday, February 26, 2010

Surfbilder och packångest

Fick några surfbilder idag, håll till godo. Känns verkligen som att det går framåt. Sen jag klurade ut hur man accelererar blev det mycket roligare. Jag har en tendens att bromsa så fort jag kommit upp, men genom att trycka ner nosen med högerfoten kan jag kompensera för det. Vi smyglyssnade lite på instruktören igår som också gav tipset att hålla händerna framför bröstet istället för på sidorna av brädan när man poppar upp för att få bättre stabilitet, och det verkar funka riktigt bra.




Jag har funderat mycket över packning senaste tiden. Det är verkligen en svår avvägning vad man ska ta med på en sex månader lång resa. Jag har definitivt för mycket saker som det är nu, så jag kommer lämna/skicka hem en del under resans gång. Vissa små saker har visat sig helt oumbärliga. Saker som jag kanske tvekande på att ens ta med, t.ex. ficklampa. Den är redan flitigt använd, och alltid i ryggsäcken, på väg hem en sen kväll, när strömmen går, etc. Sporken har också varit väldigt användbar för en snabb mangolunch, en avocado på stan, etc. Den lilla kompassen som jag monterade på ryggsäcken har också varit till hjälp om man är lite vilse och inte vet vad som är upp eller ner på karten. Plåster har också varit väl använda till skavsår på fötterna, samt silvertejp, men det visste vi ju alla redan.

Något som jag önskar att jag tagit med, men inte har är en termometer. Jag är ju helt säker på att det är varmt, men det hade varit väldigt kul att veta hur varmt. Små McDonalds-påsar med salt hade också varit väldigt praktiskt om man vill piffa upp sin avokado eller majskolv.

Datorn är det enskilt tyngsta föremålet i min packning, men med tanke på dess mångsidighet känns den ändå som en vinnare. Jag har ojjat mig en del för stöldrisken och har nu krypterat all data med file vault. Känns skönt att ingen kommer kunna rota igenom mina mail, snoka reda på kontonummer och vad jag nu råkar ha i diverse loggar även om den blir stulen.

Det jag har för mycket av är kläder. Jag har alldeles för många byten, och för mycket varma kläder. Nu kommer ju förmodligen Nya Zeeland att bli en bra bit svalare, men jag borde nog ha lämnat jeans och tröjor hemma, och köpt där om det behövs. Mitt snabbtorkande badlakan tar också upp mycket plats och vikt, men det är onekligen smidigt. Jag önskar kanske att det var lite mindre och funderar på att bygga om det till en handduk istället.

Kameran känns också lite onödig. Jag har med min Nikon D70 med 30mm objektiv plus Lensbaby, och Tanja har sitt 60mm macro. Det är flera kilo kamerautrustning, som skulle kunna bytas ut mot en liten smidig pocketkamera på 200 gram. Nu blir ju inte bilderna alls lika bra, men det är som sagt mycket att släpa på. Vi får se hur länge den överlever.

Allt är väl organiserad i för syftet avsedda mindre väskor. Jag hade aldrig hört talas om dessa innan vi började bilda oss i packandets konst. Det är helt enkelt mindre väskor/påsar med dragkedjor man stoppar i den större väskan. Konceptet låter enkelt, men långt ifrån självklart. Själv hade jag inte ens tänkt tanken, men jag har blivit stormförtjust i mina små kuber och kommer aldrig att gå tillbaka till andra sidan igen. Jag har en kub för tröjor, en för strumpor+underkläder, en för smutstvätt, en för elektronik, osv. Kan varmt rekommenderas, googla på "packing cubes".

Thursday, February 25, 2010

Monster och maskiner

Så hände det till slut - när vi kom hem i förrgår kväll satt det en jättestor, jätteful, jättesvart och jätteelak jättespindel på husväggen. Och jag pratar inte om de här svarta spindlarna man ser i skogen när man plockar kantareller, utan mer om de här dödliga monstren man ser på kolmårdens djurpark bakom skottsäkert plexiglas, håriga och dana. Den var ungefär lika stor som en utspänd handflata, och jag blev genast så upprörd att jag var tvungen att ta en snus (jag hade förutseende nog tagit med mig ett General travel pack för just detta syfte, eftersom det har en lugnande effekt). Kvällen innan hade vi haft balkongdörren öppen i flera timmar för det fläktade så härligt, men nu är det alltså slut med det. Jag vet ärligt talat inte vad vi skulle ta oss till om en sån där kom in i huset. Turligt nog är de inte särskilt giftiga. Som en geting ungefär, but I wouldn't hug it, säger Franz, vår hyresvärd. Det känns ändå förhållandevis okej. Spindlar är väldigt folkskygga, så sannolikheten att den skulle visa sig när vi är hemma är inte så stor, och Franz själv påstår att han inte sett någon på väldigt länge, så de kanske inte är så vanliga ändå.

Bananoxen som brukar hänga på altanen hade utan tillstånd förflyttat sig in i köket i morse, så jag fick säga till honom på skarpen att detta inte var okej och placera honom i trädgården. Han blängde ont på mig med käkarna utspända några minuter, men verkade sen lugna ner sig och försökte para sig med vattenslangen istället.




Tuesday, February 23, 2010

Varma hälsningar

När vi först kom till San José var inte hettan så slående. Solen bet ordentligt och lämnade en röd rand i nacken, men det höll sig runt 25 grader i skuggan. Sedan vi flyttade ut till Nicoyas kust har det dock bara blivit värre. Det är runt 35 grader på dagarna, relativt hög luftfuktighet, och nästan lika varmt på nätterna. Min enda tidigare erfarenhet av extrem hetta är Burning Man, men det går inte ens att jämföra med det här. Den torra ökenluften kändes fortfarande lätt att andas, och det blev svalt på kvällar och nätter. Detta är på gränsen till outhärdligt, och blir det ännu ett par grader varmare kommer jag ta in på första bästa lyxresort och gifta mig med AC-aggregatet.


Djurlivet här är väldigt spännande. När man ser bilder på Costa Rica ser man apor i träden, färgglada fåglar och ödlor överallt. I verkligheten är det just apor i träden, färgglada fåglar och ödlor överallt. Vegetationen är väldigt tät och vi bor mitt i den. Även om detta är en turistort är den inte särskilt utvecklad, och vårt hus ligger avsides utan några grannar. Jag har länge haft en ganska svår spindelfobi, och jag har ojjat mig lite inför resan hur det ska gå i ett tropiskt land som Costa Rica, men hittills har det inte varit några problem. Jag har i och för sig inte heller sett någon stor spindel än, men jag tror att alla djur runt omkring mig påverkar min fobi i en positiv riktning. Jag känner mig mer integrerad i naturen. Just när jag skriver detta på altanen kryper det en 50 cm lång ödla bara några meter ifrån mig. På väggen bakom mig sitter en skalbagge ungefär lika stor som min tumme. Den påminner lite om en ekoxe, men det är ont om ek här. En bananoxe kanske? Han verkar bo här, och två dagar i rad har jag hjälpt honom ur den olyckliga situationen att hamna på rygg på altanen och inte kan komma upp. Igår såg jag en normalstor, med svenska mått mätt, spindel i duschen som jag lät sitta kvar medan jag duschade. Vi hade en fin I don't fuck with you, you don't fuck with me-relation och det kändes som en liten seger.



Costa Rica är ju känt för bra surfing, och jag kan verkligen instämma. Detta är helt klart det bästa och roligate stället jag surfat på. Det finns alla sorters vågor på samma strand, så man kan välja om man vill surfa små eller stora helt efter behag. De stora är kanske sex till sju fot, bryter långt ut och hinner plana ut, bryta igen längre in, då kanske tre till fyra fot, sen finns det små vågor längst in på kanske en till två fot. Mina surf skills är ju fortfarande väldigt begränsade, men det känns som att det finns en god möjlighet att faktiskt bli bättre under vistelsen här, dels för att man aldrig behöver vänta på en bra våg, dels för att man kan välja hur stora vågor man vill surfa, men framför allt för att vi kommer göra det varje dag i två veckor. Jag har tyvärr riktigt onda skavsår på knäna från brädan, men kommer prova att bygga om ett par strumpor till knäskydd idag.







Monday, February 15, 2010

Dan före dan

Ett av mina nyårslöften 2009 var att sluta blogga. Jag tycker jag lyckades rätt bra, så här i efterhand. Ett litet återfall precis i början på året, men annars gick det strålande. Ett nyårslöfte för 2010 är istället att börja blogga igen, därav återkomsten. Jag slutade helt enkelt för att jag inte riktigt visste vem jag skulle skriva till. Jag tycker mycket om att skriva brev, då man skriver till någon specifik. Man kan flika in lite referenser till gemensamma uppleveler, intern humor o.s.v. I en blog vet jag inte riktigt hur jag ska vinkla det hela, så det blir bara platt och tråkigt och väldigt opersonligt. Jag tänkte försöka ändra på det. Skriva lite mer, lite närmare och mer personligt. Detta är också en del av återkomsten. Lyckas jag inte med det kommer nog löftet för 2011 återigen bli att sluta blogga. Jag är så imponerad av människor som vågar skriva personligt på nätet, oskydade som små skrynkliga kattungar, helt orädda för folks dömande åsikter.

På onsdag lämnar jag San Francisco. Städernas stad, som jag säger ibland. Det är nu snart tre år sedan jag på allvar bestämde mig för att flytta hit (jag gick ner för Union street i North Beach på hörnet av Washington Square) och ett och ett halvt år sedan jag faktiskt kom iväg. Staden är inte exakt vad jag väntade mig, men den har inte gjort mig besviken. Vissa städer har den fantastiska egenskapen att det bara händer saker av sig självt. Man behöver inte planera, man behöver inte känna till alla smultronställen, det är bara att spatsera ut på gatan och låta saker hända. San Francisco är en sådan stad. Då jag tidigare besökte staden var jag alltid under intrycket att folket här var lite mer avslappande, lite roligare och lite mer fantastiska än någon annanstans, men när det blir vardag och man ser lite mer av inkråmet är det kanske inte så stor skillnad som jag först trodde. I bussen, i bankomatkön, etc. (Dessutom har jag helt kommit över alla hippies som stryker runt i The Haight. Jag brukade fascineras av deras fina budskap om kärlek och fred, men i realiteten är det bara en bunt tragiska hycklare som pumpat sina hjärnor fulla av kemikalier. Tyvärr.)

Det har varit en hysteriskt händelserik tid. Det finns så mycket att tänka tillbaka på att det känns som jag bott här ett helt decennium. Det kanske rentav är läge att summera livet i San Francisco:

* Jag har lärt känna massa bra människor. Många av vilka jag helt säkert kommer hålla kontakten med framöver. Tyvärr lärde jag inte känna många amerikaner. Jag träffade Tanja förstås, men utöver det kan jag inte påstå att jag har någon nära amerikansk vän. Jag hade några på gång i början, men det har på ett eller annat sätt runnit ut i sanden. En anledning är att jag lärt känna så många nya svenskar. Exilsvenskarna i San Francisco tenderar klumpa ihop sig, och de är så fina och trevliga att jag liksom inte haft något större behov av att träffa några andra. Om jag kommer hit igen vill jag dock jobba på ett amerikanskt företag, så jag träffar fler amerikaner.

* Jag har ätit mer god mat och druckit mer gott vin under tiden här än under hela mitt liv i Sverige. Det låter som en humoristisk överdrift, men jag skulle våga påstå att det faktiskt är helt sant. Ni som tror att USA bara är hamburgare och deepfried snickers kan alltså genast uppdatera er världsbild. Är något San Francisco kan stoltsera med så är det bra mat och vin, och jag har gått in för att prova det mesta. Jag har heller aldrig spenderat så här mycket pengar på mat. Mat har i princip varit min enda utgift, och jag har spenderat allt jag tjänat sen jag flyttade hit. Skrämmande säger hjärnan. Underbart säger buken.

* Det har varit en dröm sedan flera år tillbaka att skaffa och lära mig spela kontrabas. Jag lyckades med det första och gjorde i alla fall ett försök med det andra. Jag hyrde en kontrabas under nio månader och gjorde några halvhjärtade försök att lära mig spela efter noter. Som vanligt är det dock mycket roligare att spela efter eget huvud, men då jag inte hade någon att spela med blev det lite torrt i längden Jag kommer nog skaffa en kontrabas på riktigt någon gång framöver. Rygghåren reser sig fortfarande varje gång jag hör det mäktiga vibrerandet av en inspelad kontra.

* Jag har förvånats över vilken storslagen natur det finns i USA, inte minst Kalifornien. Jag hade aldrig tänkt på USA som ett särskilt vackert land innan jag flyttade hit, men vart man än kör så har dom en fantastiskt vy på lager. Djupa skogar, berg, klippor som störtar ner i havet, ludna, böljande kullar, oändliga fält och ängar i ett rasande tempo. Jag har aldrig någonsin sett ett landskap som är så omväxlande. Höjdpunkterna inkluderar Big Sur, Grand Canyon, Skyline Boulevard, Yosemite, Tahoe.

* Jag har gått och sneglat på Ducati ST4 under många år och alltid tyckt att de mullrar så härligt. I augusti förra året gjorde jag så slag i saken och införskaffade en (inte minst med ovanstående punkt i åtanke). Det är en underhållande motorcykel, men inte särskilt praktisk. Den är stor och tung, väsnas mer än en skolbuss och har torrkoppling, vilket gör den svår att starta i uppförsbacke, men den har ett svårslaget vrid och glider som en oljad iller genom kurvorna. Jag tänkte först göra mig av med den innan resan, men ändrade mig och ska nu behålla den för att göra en resa genom USA framöver.

* Om man får överdriva en smula skulle jag kunna säga att jag har lärt mig surfa under tiden här. Det är visserligen en sport som tar många år att lära sig, men jag tycker det är lika roligt varje gång, oavsett hur många vågor jag fångar. Att själv ha provat gör det också mycket roligare att titta på andra som surfar, eller bara titta på vågor för den delen.

* Jag har provat att måla i akryl. Jag hade gjort något trevande försök tidigare, men detta var första gången jag gav det mer en ärlig chans. Jag gjorde det som ett projekt under två veckor, blev helt uppslukad av det, kom in i ett fint flow och målade i princip en tavla varje kväll. En del av det är bara poop, men några stycken är jag rätt nöjd med.

* Jag trodde att jag var bra på engelska innan jag flyttade hit, sen märkte jag hur ofta det tog stopp i vardagliga konversationer. Det är ord som saknas. Alltid vardagliga ord, som parkettgolv, sil, fönsterbräde, muskot, slavdrivare, självrisk, etc, etc, etc. Ord man inte tror man använder, men som ligger där och inte finns när man bäst behöver dem, och det blir förstås mycket värre när man pratar med någon som har engelska som modersmål. Jag inser att jag har blivit mycket bättre, framför allt genom att prata mycket med Tanja, men även att jag har lång väg kvar om jag skulle bo här permanent. Det är framför allt de små nyanserna man tappar, och humor. En kul bonus är att jag snappat upp en hel del amerikansk slang när jag pratat med Tanja och hennes vänner, t.ex. y'all, stoked, flip a bitch och inte minst sausage fest.