Wednesday, November 17, 2010

Linköping Malmö

Malmö. Hur fanken gick det till? Någon gång i somras kom jag fram till att jag nog ville bo i Sverige ändå. Det var på intet sätt ett dramatiskt beslut, utan något som låg och mognade under lång tid. En bidragande faktor var att komma tillbaka till Sverige under en så fantastisk tid, och med de stora kontrasterna från Vietnam. Jag började bli trött på att resa och landade så i sommarsverige bland alla vännerna, familjen, mammas mat och massa spännande aktiviteter.

Min första tanke var förstås att flytta tillbaka till Norrköping, men nu råkade jag hamna där över midsommarhelgen, och vad händer i Norrköping då? Nej, just precis ingenting. Allt är stängt och dess invånare ligger på någon holme i skärgården, bakfulla och dana och kräks upp resterna av sill och knäckebröd. Jag kom tillbaka till Norrköping flera gånger under sommaren, men det kändes helt enkelt inte särskilt roligt längre. Jag insåg plötsligt också att de flesta av mina vänner har flyttat till, eller redan bor, i Linköping.

Linköping, hur fel kan det bli! Jag och Linköping har aldrig riktigt kommit överens, det är ingen hemlighet, men jag tänkte ändå på allvar att det kunde vara en bra idé att flytta dit när jag nu känner så mycket folk där, och jag inte direkt har något som knyter mig till en viss plats. Linköping har ju även fördelen att ligga ganska bra till. Nära till huvudstaden och nära till småland. Det finns även många intressanta företag i anslutning till Universitetet. Så jag gjorde några halvhjärtade försöka att skaffa bostad, gick på visningar, ringde hyresvärdar, men blev snabbt nedslagen. Kanske för att det var oktober, men mest för att det var Linköping.

Linköping har den oväntade kombinationen av dåliga kvaliteter att vara dödstråkig och samtidigt hejdlöst eftertraktad! I Linköping finns alla nyklippta människor med allmäna intressen som cyklar runt i nytvättade Dressmankostymer och en sån här liten byxklämma på ena benet. Kanske visslar de på någon Tomas Ledin-låt när de stannar för rödljuset trots att det inte finns en bil så långt ögat når. Parkerna är anlagda. Sjöarna är anlagda. Trafiken är planerad i ringleder. Linköping är liksom inte rock'n'roll. Alls. Det är arkitektritat av ovanstående akademiker med byxklämmor. Tilläggas ska förstås att det även finns en klick alldeles fantastiska människor där som förgyller mina besök där varje gång, ni vet vilka ni är.

När jag så kommit fram till att Linköping var precis lika eländigt som jag mindes det började jag leka med tanken på att flytta till Malmö istället. Jag jobbar ju numera halvtid på Tarsier Studios, så det skulle vara hejdlöst praktiskt att bo just där. Nu börjar det kanske låta som att valet föll på Malmö genom uteslutningsmetoden, och även om det ligger en smula sanning i just det, så tycker jag inte att det gör Malmö rättvisa, för jag blev vansinnigt förtjust direkt när jag kom hit. Malmö är en levande stad, och framför allt en stad som känns som en stad, inte ett förvuxet samhälle (hostlinköpinghost). Av många anledningar känns Malmö lite som att vara utomlands. Det är enligt uppgift Sveriges mest internationella stad, och det märks verkligen. Jag gillar de små butikerna vid Möllan, och fruktstånden längs trottoaren. Alla gamla fina hus och industrilokaler. Närheten till Köpenhamn är förstås ett plus. Köpenhamn är allt som Linköping inte är. Dom pratar till och med danska.

Det ska nog bli bra det här.