Wednesday, December 15, 2010

Malmös fantastiskhet

Nu kommer ännu ett inlägg om Malmös fantastiskhet. Jag vet, men jag kan faktiskt inte låta bli. Det är ju kulturlivet man vill åt. Sån här underbar, avslappnad kultur som är lite ful i kanten. Förra veckan var jag på Mässingshornets bluesjam. En helt fantastisk kvarterspub med ett rivigt husband och folk ur publiken kom och avlöste bandet och jammade med. En del var charmigt dåliga och andra i världsklass. Jag var även på Emil Jensen på Babel, och ett märkligt synth-skivsläpp. Igår var jag på föredragarna på inkonst. En berättarkväll för nyfikna med fyra presentationer om kokböckernas tidiga historia, inuitisk strupsång, fördomar om fördomar, samt en introduktion till acid house-musiken.

Jag har liksom själv funderat många gånger på hur man borde dra ihop en berättarklubb bland sina vänner och lära varandra saker som man råkar kunna, eller i alla fall är intresserad av. Lite som när man "forskade" på OÄ-lektionerna på mellanstadiet genom att läsa i bra böcker lexikon och sedan presentera det inför klassen.

Jag längtar även tillbaka till studiebesöken man åkte på i skolan. "Idag ska vi åka till ett glasbruk" eller "Så här gör man träskor", och så fick man gå runt och förundras över hur världen fungerar. Det var tider det. Är det ingen som vill starta en studiebesökarklubb?

Wednesday, November 17, 2010

Linköping Malmö

Malmö. Hur fanken gick det till? Någon gång i somras kom jag fram till att jag nog ville bo i Sverige ändå. Det var på intet sätt ett dramatiskt beslut, utan något som låg och mognade under lång tid. En bidragande faktor var att komma tillbaka till Sverige under en så fantastisk tid, och med de stora kontrasterna från Vietnam. Jag började bli trött på att resa och landade så i sommarsverige bland alla vännerna, familjen, mammas mat och massa spännande aktiviteter.

Min första tanke var förstås att flytta tillbaka till Norrköping, men nu råkade jag hamna där över midsommarhelgen, och vad händer i Norrköping då? Nej, just precis ingenting. Allt är stängt och dess invånare ligger på någon holme i skärgården, bakfulla och dana och kräks upp resterna av sill och knäckebröd. Jag kom tillbaka till Norrköping flera gånger under sommaren, men det kändes helt enkelt inte särskilt roligt längre. Jag insåg plötsligt också att de flesta av mina vänner har flyttat till, eller redan bor, i Linköping.

Linköping, hur fel kan det bli! Jag och Linköping har aldrig riktigt kommit överens, det är ingen hemlighet, men jag tänkte ändå på allvar att det kunde vara en bra idé att flytta dit när jag nu känner så mycket folk där, och jag inte direkt har något som knyter mig till en viss plats. Linköping har ju även fördelen att ligga ganska bra till. Nära till huvudstaden och nära till småland. Det finns även många intressanta företag i anslutning till Universitetet. Så jag gjorde några halvhjärtade försöka att skaffa bostad, gick på visningar, ringde hyresvärdar, men blev snabbt nedslagen. Kanske för att det var oktober, men mest för att det var Linköping.

Linköping har den oväntade kombinationen av dåliga kvaliteter att vara dödstråkig och samtidigt hejdlöst eftertraktad! I Linköping finns alla nyklippta människor med allmäna intressen som cyklar runt i nytvättade Dressmankostymer och en sån här liten byxklämma på ena benet. Kanske visslar de på någon Tomas Ledin-låt när de stannar för rödljuset trots att det inte finns en bil så långt ögat når. Parkerna är anlagda. Sjöarna är anlagda. Trafiken är planerad i ringleder. Linköping är liksom inte rock'n'roll. Alls. Det är arkitektritat av ovanstående akademiker med byxklämmor. Tilläggas ska förstås att det även finns en klick alldeles fantastiska människor där som förgyller mina besök där varje gång, ni vet vilka ni är.

När jag så kommit fram till att Linköping var precis lika eländigt som jag mindes det började jag leka med tanken på att flytta till Malmö istället. Jag jobbar ju numera halvtid på Tarsier Studios, så det skulle vara hejdlöst praktiskt att bo just där. Nu börjar det kanske låta som att valet föll på Malmö genom uteslutningsmetoden, och även om det ligger en smula sanning i just det, så tycker jag inte att det gör Malmö rättvisa, för jag blev vansinnigt förtjust direkt när jag kom hit. Malmö är en levande stad, och framför allt en stad som känns som en stad, inte ett förvuxet samhälle (hostlinköpinghost). Av många anledningar känns Malmö lite som att vara utomlands. Det är enligt uppgift Sveriges mest internationella stad, och det märks verkligen. Jag gillar de små butikerna vid Möllan, och fruktstånden längs trottoaren. Alla gamla fina hus och industrilokaler. Närheten till Köpenhamn är förstås ett plus. Köpenhamn är allt som Linköping inte är. Dom pratar till och med danska.

Det ska nog bli bra det här.

Sunday, August 8, 2010

Död åt Picasa

Kära tomten. Jag hatar Picasa av hela mitt hjärta. Programmet har gradvis halkat allt längre ner på min respektlista, och närmar sig nu WinZip, Acrobat Reader och liknande mjukvarumissfoster vars enda fördel är att de råkar vara gratis.

1) Man kan inte importera filer till en existerande mapp. What the fuck! Jag vet väl själv om jag vill importera till en befintlig mapp eller inte? Tänk om jag råkar ha två kameror och vill importera dagens äventyr från BÅDA kamerorna till samma mapp? Det sista jag behöver är tunnhårig googleapa som tror sig veta bättre än mig och avsiktligen sätter käppar i hjulet.

2) Vid import måste man vänta på att alla previews ska visas innan man kan trycka på "Import selected", annars kommer de bilder vars preview ännu inte laddats att helt ignoreras. Seriöst - jag vill importera de bilder som tillkommit sen senaste importen (vem hade kunnat ana!), men istället för att börja omedelbart måste jag vänta flera minuter på att tumnaglarna ska laddas (för att sedan direkt kastas bort).

3) I förekommande fall ignorerar programmet helt att man tryckt på "Import selected" och importerar istället på eget initiativ samtliga bilder. Man får sedan själv gå in och rensa ut dubletterna. Detta händer mig ungefär varannan gång. Testning, någon?

4) Vid borttagning av bilder lägger programmet ofta krokben på sig själv och tappar bort vilket album och vilken bild man tittade på, så man tvingas att manuellt försöka hitta tillbaka dit man var.

5) Man kan inte utföra någon som helst redigering i fullskärmsläge, inte ens ta bort bilder. Jag vet inte hur andra väljer att göra en första utrensning, men jag föredrar att se bilderna i fullskärmsläge (för att enklare se detaljer och skärpa) och helt enkelt radera de jag inte vill ha kvar. Picasa tvingar mig att antingen göra detta i fönsterläge, alterativt växla fram och tillbaka för varje bild jag vill ta bort. Hade det verkligen varit så svårt att lyssna på deleteknappen även i fullskärmsläge?

6) Det finns ingen möjlighet att kopiera originalfilerna till ett album. Vill jag dela med mig av ett urval bilder till någon finns det alltså inget sätt att göra detta utan att exportera bilderna, varpå mina justeringar, beskärnigar etc, förstås följer med, plus en extra jpeg-kompression som bonus. Istället måste jag manuellt jämföra filnamnen och kopiera de som ingår i albumet.

7) Man kan inte markera bilder från två olika album eller mappar samtidigt. Det finns verkligen INGEN anledning för Picasa att inte stödja detta. Det finns bara en anledning och den stavas LATA PROGRAMMERARE.

Så vad är min poäng? Att visa och organisera bilder är en hysteriskt enkel uppgift. Det skulle kunna vara en uppgift i en programmeringskurs, strax över nivån där man tvingas implementera ett glosprogram (eller som i mitt fall ett administrationsprogram till Elsas Glassbar. Ja, det är ett under att jag över huvudtaget jobbar med mjukvara). Det borde inte ta en hygglig programmerare mer än två-tre arbetsdagar att slänga ihop något som är mer användbart än Picasa, men istället fokuserar man på tveksamma halvfeatures som ansiktsigenkänning, "BlogThis!" och icke-fungerande videoredigering. Bah! Jag är fruktansvärt oimponerad.

Wednesday, July 14, 2010

Finns det svenskt kaffe på hotellet?

Efter några veckor i Sverige kan jag så konstatera att detta är ändå det bästa landet på hela resan. Det kanske inte hade varit samma sak om vi landade här i november, men så här års är det verkligen svårslaget. Bäst i världen. Folk klagar på att Sverige är så mörkt, men det stämmer inte alls. Soljuset är bara förskjutet på ett komiskt sätt under året, men mängden torde vara ungefär densamma. I länderna längs ekvatorn består sommarkvällarna av att se solen drunka i havet vid halv sex på kvällen för att sen se fram emot tolv timmars totalmörker tills den går upp igen halv sex morgonen därpå. Förbluffande likt vinterkvällarna förresten, vilka följer exakt samma mönster. Har man ett jobb på dagen kan man alltså se fram emot totalt mörker på fritiden. Året om. Grattis!



En annan bra grej med Sverige är att vi inte är så många. Sverige är ett stort land, sägs det. Detta är väl iofs en halvsanning, men oavsett vilket är det glest befolkat. När jag kör tre mil en sommarkväll i småländska skogarna möter jag på sin höjd en handfull bilar. Denna tomhet kan förstås också bli frustrerande deppigt, men i allmänhet tycker jag det är bättre om det är för lite än för mycket folk.

Maten är också i största allmänhet fantastisk. Jag är förstås lite partisk i frågan, men vad går upp mot en skål fil med jordgubbar på morgonen? Knäckebröd och skorpor. Sill. Julmust. Saltlakrits. Många gnäller också på att allt är så dyrt i Sverige. Jag skulle vilja påstå att det inte är så farligt. Gå in på Whole Foods i USA och försök hitta något som motsvarar Brämhults färskpressade juice, eller en kartong närproducerade, ekologiska jordgubbar för det priset. Eller ekologiskt kött. I många fall är priset mer än tredubbla. Det finns förstås billigare alternativ än Whole Foods, men med tanke på kvaliten är svensk mat inte dyr.

Något som faktiskt är väldigt dyrt i Sverige är en kopp kaffe, om man dricker den på Café. Va sa du sa du, 30 kronor? För en kopp Gevalia? I USA kostar en liten (mer än tillräckligt stor!) kaffe runt 12 spänn. I Nya Zeeland och Australien kan man inte ens få en vanlig kopp kaffe på café. Där serverar man long black, short black, flat white, osv, osv. Exakt vad alla namn betyder är det nog ingen som vet, men ingen av dem smakar lika bra som vanligt‚ hederligt, svenskt bryggkaffe. I Indonesien blandar de en sked finmalda bönor i varmt vatten och rör om. I Vietnam brygger de nån odrickbar miniespresso direkt på koppen. Vårt dagliga gift, giv oss idag.

Så hur var resan då om man ska summera? Jag är nöjd. Mätt och belåten liksom. Full av upplevelser. Jag kommer dock troligtvis inte att ge mig ut på en liknande resa igen. Jag har kommit på flera saker under resans gång, och en av dem är att det finns väldigt få fördelar med att resa så länge som vi gjorde. Man kanske tänker att man skulle spara pengar på att resa mycket på en gång, jämfört med flera kortare resor? Nix. Eller att det på något sätt skulle bli smidigare? Icke.

En ofattbart stor del av tiden och energin går åt till research, boka flygbiljetter, boenden, hyrbilar, turer, etc under resans gång. Detta är ju normalt sett något man gör i hemmets lugna vrå i förväg annars. Att göra detta on the road innebär dyra telefonräkningar och ett ständigt letande efter Internetcaféer. Att boka enkelbiljetter är oftast lika dyrt som returbiljetter, fast man bara åker åt ett håll.

Packning är förstås ett annat bekymmer när man reser länge, särskilt om man reser mellan flera olika klimat. Det blir mycket kånkande på kläder man inte använder, alternativt brist på kläder man inte har. Det är också svårt att motivera sig att köpa souvenierer om alternativen är att kånka runt dem i flera månader, eller skicka hem dem med postpaket, ofta till en kostnad som vida överstiger värdet på det man ville köpa.

Den största nackdelen med att resa så länge är dock att man inte har energi att "resa" hela tiden. I alla fall jag behöver lite tid då och då att bara slöka, se på film, programmera, eller vad det nu kan vara. Det känns lite bortkastat att betala dyra pengar för att ligga på ett hotellrum några dagar och beställa upp room service när man lika gärna kunde legat hemma i soffan och ätit ovan nämnda filmjölk (som ofta dessutom smakar mycket bättre).

Den största fördelen med en lång resa är nog det mer bestående intrycket den lämnar. Jag kommer minnas den här resan som "när jag reste" snarare än resan till Bali, eller resan till Costa Rica. Det blir mycket att tänka tillbaka på, och många känslor och tankar man kopplar ihop med den här tiden.

Jag gillade många av de platser vi besökte, men om jag skulle rekommendera bara ett enda av alla resmål måste det nog bli Bali. Det hade liksom allt. Radikalt annorlunda från det man är van vid, hade intressant kultur, vacker natur, stränder, fascinerande arkitektur, konst och hantverk, god mat, billigt, otroligt trevliga människor. Det var också lättrest på ett bra sätt. Man behövde inte leta länge efter transporter, bankomater eller Internetcaféer. Jag trodde att Bali skulle kännas väldigt ihåligt och exploaterat, men det var inte svårt att undvika turiststråken och uppleva den mer genuina sidan om man ville. Där bor tre och en halv miljon människor på en yta som ungefär motsvarar Öland och Gotland tillsammans, så även om där finns många turister är det ändå mest lokalbefolkning.

Sydney var också av en favorit. På många sätt är det bara en stad, fast allt är liksom lite bättre. Jag uppskattade mest den avslappnade stämningen, det konsekvent bra vädret, surfingen, bohemcaféerna, de piffiga flickorna, närheten till havet och de stora parkerna.

Ett ställe som jag tidigare inte skrev så gott om på bloggen är Costa Rica. Jag upplevde det då som själlöst och förstört, men såhär i efterhand är det ändå en av mina favoritplatser. Kanske mer för sättet vi upplevde det på än själva landet. Vi stannade på samma plats i två veckor, hyrde cyklar och surfade varje dag. Skaffade små rutiner, cyklade samma väg varje morgon, fikade på samma fik, såg samma apor. Jag gillar sånt. Jag är ständigt på jakt efter fler rutiner i mitt liv, men misslyckas fatalt hela tiden.

I kontrast till Costa Rica tyckte jag mycket om Nya Zeeland under tiden jag var där, men det lockar inte det minsta att åka tillbaka. Nya Zeeland var väldigt fint att titta på, med sina höga berg och djupa dalar, rent och prydligt överallt, men utöver det ganska tråkigt. Lite som en dum blondin. Fin att titta på, men ingenting i sin hjärna. Vad är typiskt Nya Zeeland? Pja, ingen aning. Lammkorv kanske? Det känns lite som Australiens introverta kusin, på en dubbel dos Valium.

Friday, June 11, 2010

Extrema Vietnam

Vietnam är extremt på så många sätt. Det har utan tvekan det varmaste klimatet jag upplevt, med nästan fyrtio grader i skuggan och 80% luftfuktighet. Även en stillsam aktivitet, som att sitta i skuggan och dricka iskall öl, resulterar garanterat i omedelbart svettbad. Lösningen är att manövrera mellan hotellet och de få caféer som har luftkonditionering, samt tvätta alla kläderna i handfatet flera gånger om dagen.


Jag har heller aldrig upplevt att så många personer försökt/lyckats blåsa mig. Vart man än vänder sig lurar det någon bakom ett hörn, alltid med en kreativ idé för att komma åt ens pengar. Taxichaufförer tar nog priset, och drar sig inte för att först mecka med taxametern till att snurra dubbelt så snabbt, för att sedan "köra vilse", ta med en på ofrivillig sightseeing, släppa av en halvvägs till destinationen och sedan harkla fram ett "oh sorry, I can has no change".

Det är också det billigaste landet jag varit i. Vi bor på ett respektabelt hotell, även med svenska mått mätt och betalar ca 190 kr per natt för ett dubbelrum med luftkonditionering, wifi och frukost. Till lunch idag åt jag färska vårrullar med nudelsoppa och en stor stark för ungefär 20 kr, och detta är ändå turistpriser.



Även maten är extrem, för jag har aldrig någonstans upplevt att allt är så genomgående delikat, från lyxrestauranger till soppvagnen på hörnet. Jag har utvecklat ett visst beroende av Pho Bo, den vietnamesiska nudelsoppan, ofta med stjärnanis, nejlikor och kanel, alltid mustig och med tunna skivor av rått nötkött. Den finns tillgänglig överallt, till frukost lunch och middag, och äts med fördel just lika ofta. Jag har gjort det till ett av mina livsmål att lära mig laga hemgjord Pho Bo av hög kvalitet.




Mest extrem är nog ändå trafiken. Ho Chi Minh City får
hela Indonesien att framstå som en samling laglydiga trafikpoliser med tysk precision. Det är lätt att identifiera turister som nyligen anlänt, då de ofta står vid övergångsställen med ett uppgivet ansikte och väntar på en öppning som aldrig kommer. Mer garvade turister och lokalbefolkningen blundar, håller andan och går långsamt i stadig takt, utan att stanna. Tricket är just att inte stanna, har vi fått lära oss. Om man bara håller en jämn takt ger man motorcyklarna en chans att veja, vilket de också gör. Jag är fortfarande lika nervös varje gång, men på något sätt fungerar det.



Trots att folket här inte direkt kan beskrivas som trevliga, och servicen lämnar en hel del att önska, plus det faktum att alla försöker stjäla eller lura av en pengar hela tiden så faller jag för Vietnameserna. Jag är ruskigt imponerad till och med. Mycket av min fascination kommer från boken jag just läst om tunnlarna i Cu Chi - ett nätverk av 250 km handgrävda tunnlar tio meter under mark, där tusentals människor levde under kriget mot USA. Tunnlarna var avsiktligen så trånga att de större amerikanska soldaterna skulle ha svårt att ta sig fram. De hade knappt ingen mat, inga verktyg, dåligt med luft och sämsta möjliga förutsättningar. Världens största militära supermakt strösslade bomber och kemikalier över dem i en aldrig sinande ström, och hela forskarteam dedikerades åt att locka upp vietnameserna till ytan med allsköns uppfinningar, men de misslyckades gång på gång. På något sätt lyckades Vietnameserna hålla ångan uppe år efter år med imponerande målmedvetenhet, kreativitet och bambuspjut. De sågade upp defekta amerikanska bomber och byggde om dem till minor. Delar från kraschade helikoptrar blev medicinsk utrustning för de underjordiska sjukhusen, osv. De vann till slut sin självständighet, och det är svårt att inte imponeras. På något sätt hjälper detta att acceptera arrogansen och istället beundra deras sätt att inte vika sig för någon, allra minst västerländska turister.


Sist men inte minst är Vietnam det vackraste land jag varit i. Halong bay är inget annat än helt fantastiskt, med sina toppiga, lummiga berg som sticker upp ur grönt vatten, bland flytande samhällen och fiskebåtar. Jag hade väntat mig mer av en turistfälla, men vi lyckades hittade en kryssning som går genom en mer avskiljd del där få andra turister är, och de två dagarna på "Eco friendly junk" var de mest fascinerande på länge.

Wednesday, June 2, 2010

City of lurendrejeri

Wow. Jag är hysteriskt imponerad. Jag har just blivit utsatt för den mest genomtänkta och välplanerade scam jag hört talas om. Det hela började på Ben Tanh market, en välkänd turistdestination här i Ho Chi Minh City. Jag gick runt och letade efter ett skärp, då byxorna slackar lite efter förra veckans föreställning av Cirkus Turistmage.

På marknaden möter jag två Thailändskor, kanske 35 respektive 40 år gamla som kommenterar mitt hår och undrar om det är naturligt blont. När det visar sig att jag är från Sverige blir de väldigt exalterade eftersom ena kvinnans syster ska flytta till Sverige om tre veckor. De är väldigt nyfikna, ställer relevanta frågor, och nämner att hon ska jobba på Sahlgrenska sjukhuset i ett år. De vill bjuda mig på något att dricka för att få reda på mer om Sverige. Efter kanske 20 minuter frågar de om jag har ätit lunch och att de precis är på väg hem och erbjuder mig att följa med, så jag kan träffa systern. Jag tycker förstås i min turistnaivitet att detta låter hejdundrans trevligt. De säger att de är i Ho Chi Minh på grund av oroligheterna i Bangkok och besöker sin bror Lek, som bor här sedan 16 år tillbaka.

Under Taxiresan pratar vi om Thaliand, och hur ena kvinnan driver en egen butik och tillverkar kläder och smycken. Det hela låter väldigt trovärdigt och historien är full av detaljer, och hon har alltid raka svar på frågor. De ställer nyfikna frågot om Sverige och jag har inga som helst misstankar på att det skulle finnas oärliga intentioner. Efter kanske tio minuter i en Taxi, komer vi hem till brodern (Lek), som genast börjar prata och skämta. Systern är ute för tillfället, för att köpa medicin till sin mamma. Det visar sig att Lek varit i Norge och kan några skandinaviska fraser. Kvinnorna ställer sig och lagar mat medan jag umgås med Lek. Vi småpratar om allt möjligt, men kommer snart in på hans jobb. Han säger att han jobbar som supervisor på ett Casino i staden. Jag ställer lite artighetsfrågor, och det visar sig snart att han också jobbar som dealer ibland. Lunchen är mycket delikat, Thailändsk fisk och revben med salsa, och vi pratar om Sverige.

Efter lunchen erbjuder Lek mig att visa ett korttrick han gör på Casinot, och jag hakar på, så vi går upp på hans rum och han börjar förklara spelet "Poker 21". Vi spelar ett parti, och på något sätt vet han alltid vad jag har för kort. Jag antar att kortleken är märkt, men han vill inte avslöja hur han gör det. Han börjar sen förklara ett relativt enkelt system för att signalera vad han som dealer har för kort. Eftersom korten är märkta vet han förstås även vilket kort jag kommer få härnst, därmed kan vi tillsammans genom systemet av signaler få en fördel över andra spelare. Här börjar jag ana ugglor, men spelar med för att se vart det bär. Leks telefon ringer, och det är en av hans kunder sedan igår kväll som är spelsugen igen och undrar om Lek kan deala. Lek har tidigare, innan lunchen berättat om den här herren från Singapore, som vann en summa pengar igår, men inte betalade den obligatoriska avgiften på 10%. De bestämmer att han ska hämta Lek och åka till Casinot.

Lek fortsätter att förklara signalerna och jag börjar bli riktigt obekväm i situationen. Jag förklarar för Lek att jag inte kommer att spela med honom, men han vill inte riktigt lyssna på det hörat. Killen från Singapore ringer igen och är snart framme och Lek förklarar att han kommer ge mig 200 dollar, hur vi kommer spela i max femton minuter och hur dessa kommer stiga till 40 000 dollar. Jag insisterar på att jag absolut inte kommer spela, och inte följa med honom någonstans, och då kliver killen från Singapore in i huset och presenterar sig. Jag ursäktar mig här och förklarar att jag verkligen inte kommer spela, och måste åka tillbaka till hotellet. De båda kvinnorna är fortfarande väldigt vänliga och vill byta e-postadresser. Jag ger dem en falsk e-postadress, och de ger mig en falsk (lei@yahoo.com, för övrigt mycket troligt att en 40-årig kvinna från Thailand skulle ha en adress på tre bokstäver). De har stoppat en kille på scooter utanför som ska ta mig tillbaka till stan. Jag är lite skärrad vid det här laget och vågar inte lita på någon, så jag ber scooterkillen att stanna en bit innan vi är framme och går resten av sträckan.

Jag gick därifrån med hela plånboken, en utsökt lunch och en bra historia i behåll, men också en känsla av obehag och en sorglig insikt att det verkar inte finnas några ärliga och hyggliga människor i den här staden.

I efterhand kan det tyckas naivt att jag inte misstänkte något, men deras historier var vattentäta, de kände till platser och fakta om Sverige och de spenderade två timmar och en lunch på mig innan de ens föreslog att visa mig ett korttrick. Kanske har de pluggat fakta massa olika länder? Kanske är deras target just svenskar? Men varför i så fall just Sverige, som är det minst korrupta landet i världen? Vad hade hänt om jag stannat kvar. Lek föreslog aldrig att jag skulle öppna plånboken (han erbjöd att ge mig 200 dollar att spela med). Kanske var killen från Singapore på riktigt, och det var honom Lek försökte blåsa, men det verkar väldigt osannolikt.

Jag kommer aldrig få reda på hur hans plan var att gå vidare, men ju mer jag tänker på det desto mer imponerad blir jag. Jag inser hur allt småprat inan lunchen var en del av planen. Hur han nämnde killen från Singapore lite i förbifarten. Hur hans kunder är rika människor som spelar bort pengar ena dagen och tjänar nya den andra. Allt för att sänka mina moraliska barriärer att blåsa killen från Singapore. Jag är fortfarande väldigt intresserad av hur det hela hade fortlöpt. Det finns några personer som skrivit om liknande historer på reseforum, men ingen nämner hur historien går vidare.

Ett bra tips för att verifiera ärlighet är att be att få ta en bild av personen i fråga. En liga som blåser folk undviker alltid foton, eftersom det är bevismaterial. Jag hade kameran nerpackad och tänkte inte på detta förren jag redan insåg att de hade onda avsikter. Jag inser nu i efterhand att de ordnade transport för mig tillbaka för att vara säker på att jag inte antecknade gatuadressen. Jag insisterade på att se mig omkring i omgivningen, men de övertygade mig om att det bara var bostäder och ingenting att se.

Hela Ho Chi Minh verkar vara ett stort maskineri för att blåsa turister. Jag blev blåst av en kille i cykeltaxi igår. Efter att han cyklat runt mig i kanske 20 minuter ville han ha 450 000 Dong ($22), medan jag insiterade på att vi kommit överens om 40 000 ($2). Han menade att jag hört fel, och visade alla möjliga broschyrer där hans pris stod tryckt i stora svarta siffror. Jag inser att 40 000 hade varit väldigt billigt, men vägrade betala hans pris och vi möttes efter långa diskussioner på mitten. När jag tittar på bilderna från gårdagen ser jag hur han han medvetet gömmer ansiktet bakom kepsen när jag försöker fota honom, vilket visar att han planerade blåsningen redan från början:


Han missade dock min kamera vid ett tillfälle, så jag postar den här mest för att ge igen lite. Tihi.


Sunday, May 30, 2010

Kinesisk dystopi

Indonesien är sannerligen en fascinerande och annorlunda plats, och för första gången på den här resan har det känts som att upptäcka något nytt. En fråga som jag funderat mycket på senaste dagarna är hur folket här ser på oss turister, inte officiellt, utan på riktigt. På pappret är turismen onekligen väldigt värdefull och positiv, då den bidrar till stora intäkter, men hur känns det för lokalbefolkningen? Över hälften av människorna här tjänar mindre än två dollar om dagen. Jag försöker föreställa mig hur motsvarande situation skulle se ut i Sverige, om man gör ett tankeexperiment och vänder på tårtan.

Låt oss säga att kinesiska turister invaderar svenska städer om några decennier. Den kinesiska ekonomin har drivit upp valutan till slyhöga höjder, och gjort Sverige till ett billigt och exotiskt turistmål. Nya flygplatser byggs, lyxhotell produceras på långa rader av billig, svensk arbetskraft, och eftersom en natt på dessa hotell kostar runt 40 000 kr är det naturligtvis ingenting som vi svenskar själva har råd med. Turisterna fortsätter välla in och andra hotell höjer priserna successivt enligt marknadsekonomins alla regler. Restauranger, barer och nattklubbar är inte sena att haka på, och snart kostar en stor stark ett par tusenlappar. Hela nöjeslivet blir något exklusivt för turister, men det spelar egentligen inte roll eftersom alla svenskar ändå måste jobba dubbla skift för att ha råd med en säck potatis och lite A-fil.

Folket i Indonesien är till största deler muslimer, och mycket konservativa. De är lågmälda, artiga, klär sig propert (vi såg folk som badade i havet fullt påklädda), dricker ingen alkohol, visar ingen "public affection" och har en diger oskriven etikett. Det är t.ex. mycket oartigt att använda vänster hand för att räcka över något till en annan person. Likaså att ha fötterna i riktning mot en annan människa, lägga benen i kors, använda sandaler, etc, etc. Få turister följer förstås denna etikett och spankulerar glatt omkring i byn med uppknäppt skjorta, magen hänger ut, en öl i ena näven och snyter sig i den andra.

På motsvarande sätt tänker jag mig hur de korpulenta kineserna vaggar runt i Borgholm iförda blott stringkalsong. Längs stränderna ligger de i klasar, spritt språngande nakna med benen brett isär, kliar sig i anus med ena handen och snortar kokain med den andra. I parkerna sitter kinesiska par i sina minimala underkläder och hånglar vilt för att sedan övergå till avancerad petting på eftermiddagen. Mitt i allt detta går jag förstås runt och ler brett, försöker tjäna mitt levebröd på dagens första skift genom att sälja hemlagad Dim Sum och friterade köttbullar med sötsur sås. Om jag har riktig tur kastar de till mig några tusen i dricks, men oftast blir jag bara avsnäst med en fnysning. Min största dröm är att en dag ha råd med en kvällskurs i kinesiska, för att sedan kunna jobba mig in som nattportier på något av de stora lyxhotellen, alternativt gifta mig med en kinesisk kvinna, spendera mina dagar i öst och kanske en dag återvända som turist och njuta frukterna av mitt eget land...

Denna dystopi fick ny näring när jag i New Week idag läste om just om hur kinesisk turism kommer att förändra världen. Antalet kineska turister har femdubblats på tio år, och en genomsnittlig kines spenderar 7 800 dollar på sin semester i USA, vilket är mer än något annat land. Min vision är förstås överdriven, men kanske är den kinesiska dystopin inte så långt bort som man kan tro. Är det förresten någon som har ett recept på sötsur sås?

Thursday, May 27, 2010

Indonesisk trafikskola

Omkörning görs med fördel så ofta som möjligt. Välj att köra om på den sidan där det finns mest plats, alternativt är närmast, alternativt inte är blockerad av ett annat omkörande fordon. I det sistnämnda fallet finns dock alltid alternativet att köra om det omkörande fordonet. Så länge det finns hjärterum så finns det plats för omkörning. Om du skulle möta en medtrafikant i motsatt riktning under omkörningen kan du tuta kraftigt några gånger. Detta ger den mötande bilen väjningsplikt, och du kan slutföra omkörningen. Om det dyker upp en krök med dålig sikt precis där du tänkt köra om kan du även tuta i förebyggande syfte. Safety first.

Trafikljus finns sparsamt utplacerade och fungerar enligt följande: Grönt ljus betyder fritt fram att köra. Gult ljus betyder fritt fram att köra. Om det nyligen slagit om till rött ljus är det också fritt fram att köra. Om det varit rött under en längre tid bör du överväga att väja för korsande trafik, eller i alla fall tuta innan du kör vidare och eventuellt sätta på varningsblinkers.

Hastighetsbegränsningar är ett lätt kapitel - det finns inga. Eftersom det alltid är trafikstockning överallt har man rationaliserat bort sådana detaljer. Enkelt och praktiskt.

Blinkers används flitigt i korsningar. Vänster för att svänga vänster, höger för höger och varningsblinkers för att åka rakt fram. Varken höger eller vänster liksom, eller båda två samtidigt. Två fel blir ett rätt. Konceptet med varningsblinkers för att synas kan även byggas ut till allehanda färgade lampor som monteras på kofångaren. Färgen på dessa spelar inte så stor roll, bara de blinkar.

Du bör försöka undvika att köra mot enkelriktat, förutom om du har väldigt bråttom, eller om det bara rör sig om en kort sträcka. I de fall du måste köra mot enkelriktat kan det vara klokt att i alla fall hålla sig på vägrenen under större delen av tiden, samt använda varningsblinkers.

Tänk på att ditt bagageutrymme inte alls tar slut när du lastat kofferten full. Fortsätt gärna stapla på taket, på motorhuven, längs sidorna, eller kombinationer därav. Om det skulle bli lite vingligt kan du alltid surra ett rep runt hela kalaset, så håller det sig på plats. Samma princip gäller förstås även människor. Då baksätet tagit slut finns det ju massor av plats kvar på övre plan. Det finns dessutom även air conditioning.

Wednesday, May 19, 2010

Seger för mänskligheten

Häromdagen var vi på en gemytlig cykeltur med "Banyan Tree" bland risfält och byar i centrala Bali. Vi fick även tillfälle att besöka en Balinesiskt familj och ett tempel, samt inmundiga en traditionell middag. Det hela var väldigt välorganiserat och genuint, och måltiden serverades i guidens trädgård.

Verksamheten drivs av Sayan Baung, och han hade en väldigt skön attityd. Där många andra skulle beskrivit turen som "Very straneous. For advanced bicyclists only." hojtar Sayan lite försynt "Very slowly here, it's a bit bumpy!" och vägen övergår i lervälling för att sedan helt upphöra och vi måste kånka cyklarna genom ett risfält för att komma vidare.

Fantastiskheten i detta ligger inte bara i själva cykelturen, utan mer hur vi hittade den. På tripadvisors lista över attraktioner för en viss plats hittar man vanligtvis ett gäng välkända turistmål, eller guidade turer som bedrivs av stora företag. Banyan Trees cykeltur är just nu den högst rankade aktiviteten på Bali. Det högst rekommenderade turistmålet i en av världens största turistmetropoler är alltså en kille med 10 cyklar som glider runt bland leriga vägar längs risfält och tempel, stannar till hos sin polare, snokar runt lite, och bjuder sen hem hela gruppen till sitt eget hus, där hans fru har förberett ett kulinariskt skrovmål.

Detta är inte något mindre än en total seger för TripAdvisor. Seger för Internet. Seger för Banyan Tree. Seger för turisterna. Öst och väst i symbios. Seger för mänskligheten!

Sayan i färd med att öppna en kakaofrukt.

Undertecknad mitt i ett risfält.

Bali är en grön ö, ändå är detta den torra säsongen.

Balinesiska delikatesser, varav jag har glömt namnet på samtliga tre.


Thursday, April 29, 2010

Allmäna toaletter

Saker jag för tillfället stör mig på:

* Kranar som spolar våldsamt. Allra helst när de skvätter ner ens byxor så det ser ut som att man har dålig styrsel i snoken. Om det händer har man i princip tre val: 1) Försöka torka det nedskvätta området med pappersservetter, detta blir förstås väldigt pinsamt om någon annan kommer in samtidigt. 2) Låtsas som ingenting har hänt. 3) Förklara situationen. I samtliga tre fall ser man otroligt misstänkt urinskvättare.

* Allt som försöker vara automatiskt på allmäna toaletter. Seriöst, innan de fått tekniken att fungera - don't bother. De här kranarna som är tänkta att spola när händerna närmar sig. De fungerar ALDRIG. Alternativt fungerar de, fast har en fördröjning som gör att man oscillera händerna fram och tillbaka, varpå den spolar exakt när man INTE håller händerna under kranen. Pappersmatarna är lika illa. Kan de inte i alla fall markera var sensorn sitter, så man har en chans att vinna striden? Jag skulle här kunna mala vidare om tvålkoppar och självspolande toaletter, men det skulle bli både vått och äckligt på samma gång. En vanlig enkel knapp, någon? Jaså, ohygieniskt säger du? Men att handla med sedlar, använda dörrhandtag och ta folk i händerna är okej? Att trycka på spolknappen är väl dessutom inte ett så stort problem om man tvättar händerna direkt efteråt? Samma sak gäller med pappersmataren. Vi kan väl anta att folk som matar fram papper först har tvättat händerna och därför vill torka dem, eller finns det hydrofober som går direkt på pappersmataren?

* Undermålig avskiljdhet. Särskilt i USA är detta enormt störande. De papperstunna väggarna som skiljer båsen åt går från knäna upp till axlarna. Som lök på laxen är det dessutom en glipa mellan dörren och väggarna på ca en centimeter på varje sida. VAD ÄR PROBLEMET? Är det den marginella vinsten i materialkostnad? Är det av häsyn till klaustrofober? Är det för att inducera folk med ångest och tvinga dem att få sin business avklarad så snabbt som möjligt? Varför i så fall inte bara erbjuda ett hål i golvet utan några som helst väggar? Kanske med några strålkastare och strategiskt uppsatta speglar?

Thursday, April 8, 2010

Gravitationens baksida

Så var det gjort:



Det var minst sagt en omtumlande upplevelse. Jag känner mig inte direkt missnöjd, men inte heller särsilt entusiastisk. Jag ska sluta göra såna här extremutsvävningar har jag bestämt. Jag kände likadant efter sky diving, som jag testade för några år sedan. Att falla fritt är så intensivt att man inte hinner uppleva nånting och sen är det över. Det enda positiva är endorfinkicken efteråt.

Problemet är att gravitionen är för stark. På filmer ser det magiskt och fridfullt ut - man kastar sig utför stupet, närmar sig marken i tyngdlöshet och vinkar lite mot kameran, men i verkligheten känns det mer att köra på motorväg i 150 knyck utan vindruta och sen ta några varv i centrifugen. Vinddraget är så starkt att det helt tar över hela upplevelsen. Man vet inte vad som är upp eller ner, bak eller fram, öronen fladdrar i vinden och magen kryper upp i gommen.

Det är ju tyngdlösheten man är ute efter, inte centrifugen, eller hur? Kan inte någon bygga en sån här på månen istället?

Dennis gör konstiga saker med kroppen, del tre

En rolig sak med att resa är alla olika boenden man stöter på. Vi har hittils bott på ett tjugotal olika ställen. Allt från mögliga vandrarhem, stugor bland småväxta minihästar till etagelägenheten där vi bor för tillfället. Queenstown är en dyr stad, vilket gör att sunkiga boenden bjuds ut till ockerpriser. Bättre boenden är ofta dyrare, men bara marginellt. Då det dessutom är lågsäsong finns det en hel del att välja på. Vi tittade först på ett gulnat, tveksamt motell för $140 NZD per natt (ca 700 kr) men hittade istället den här för $170 NZD (ca 850 kr), alltså 75 kr extra per person.

Det är svårt att i ord beskriva hur stor den här lägenheten är. Den har tre våningar, balkong, tre sovrum, två toaletter plus ett separat badrum, fullt utrustat kök, tvättmaskin, etc. Jag hittar fortfarande nya rum varje gång jag går vilse här inne. Jag använder ena sovrum som förmak (en sån där man ser på rundturen på slottet, där knugen hade sina kläder och gjorde sig presentabel inför dagens äventyr).

Min poäng är att "you get what you pay for" inte existerar när det gäller boenden. Två boenden för samma pris kan vara hysteriskt olika, så det lönar sig att lägga en kvart extra på att leta vidare, och be att få se rummet innan man bestämmer sig. Min erfarenhet är förresten att detta även gäller vanliga lägenheter, och inte bara korttidsboenden. Nåväl.

Bungy jumping var något jag tänkte prova i Nya Zeeland. I Queenstown finns dessutom den berömda bron där det hela startade. Problemet är dock att det finns så många andra roliga saker här, de flesta baserade på konceptet att kasta sig utför ett stup. Jag fastnade till slut för en gigantisk gunga, uppspänd mellan två bergstoppar. Lite som en vanlig gunga, fast snörena som håller upp den är 120 meter långa och den börjar med ett fritt fall på 60 meter. Om du råkar vara vaken framåt midnatt svensk tid, natten till fredag så kan du ju tänka lite på mig, då jag förmodligen står på plankan och velar så gott det går.





Tuesday, March 30, 2010

Reglerteknik som självhjälp

Jag ramlade över en trevlig bokhandel igår, och fastande bläddrandes i en sån här effektivitetsbok om hur man förenklar sin vardag. Jag gillar sådana böcker, även om de oftast bara innehåller strunt och självklarheter. Det slår mig hur dåligt skrivna den här typen av böcker är, oftast som en enda lång reklambilaga om den självgode författaren, och jag blev förstås sugen på att skriva en egen istället.

Så här kommer den - Dennis stora effektivitetsmanifest - en tjock rackare på nästan en hel sida, för närvarande bestående av två ovärderliga paragrafer:

§1 Integrera reglerteknik i din vardag
Detta är något jag lärt mig genom att koda fysikmotorer. För sisådär tio år var det populärt att göra fysikmotorer som löste varje problem exakt (Direkt LCP). Metoden är tidskrävande, komplicerad och opålitlig. Några år senare började någon istället använda en iterativ metod (Gauss Seidel), som var betydligt snabbare och mer pålitlig men inte lika exakt. Det visade sig dock att man kan mäta hur stort felet blev och kompensera för det, så i slutänden blir resultatet i princip detsamma. Idag använder alla denna metod. Detta kan man förstås applicera på mycket mer än bara fysik och programmering. Folk är besatta av att göra saker helt rätt. Att göra något helt rätt, jämfört med nästan rätt innebär ofta en enorm tidsskillnad. Sikta istället på 95% rätt, och kompensera för de felen som uppstod. Städning är ett bra exempel. Jag kan lägga två timmar på att skrubba varje kvadratmillimeter av golvet för att inte missa en fläck, eller jag kan lägga tio minuter på att göra det halvdant, och sedan lägga ytterligare tio minuter på att inspektera resultatet och skrubba mer där det inte blev rent. Matlagning är ett annat exempel. Istället för att mäta varje ingrediens exakt kan jag höfta lite, provsmaka och kompensera där det behövs.

§2 Fram för snabbare val
Om ett val inte är alldeles uppenbart betyder det oftast att båda alternativen är gångbara. Oftast är det bättre att välja snabbt än att välja rätt. Bör jag till exempel äta frukost idag? Jag är hungrig. Jag har frukost i kylen. Jag riskerar vara på dåligt humör resten av dagen om jag inte äter frukost. Det verkar som en bra deal. Valet är uppenbart. Bör jag äta youghurt eller smörgås? Youghurten är fruktig och syrligt uppfriskande, medan smörgåsen är fyllig och mättande. Valet är inte uppenbart. Jag kan kontemplera detta val, googla näringsvärden fram och tillbaka, läsa rekommendationer från kostexperter och ringa frukostkonsulter till den punkt där jag helt enkelt inte hinner äta frukost - eller jag kan välja endera alternativet och vara nöjd med det. Om jag nu valde den friska youghurten får jag kanske tillfälle att tillämpa §1 senare under förmiddagen. Genom att välja snabbare besparar jag även andra att vänta på mitt velande.

Vad är ditt bästa tips?

Officiell ursäkt

Från en lite svajjig start har nu Nya Zeeland svängt till att kandidera för bosättning. Jag skulle lätt kunna tänka mig att flytta hit mer eller mindre permanent om tillfälle gavs. Det är vansinnigt vackert, klimatet är behagligt, folk är hyvens och de dräller inte i klasar överallt, som i Kalifornien. Nya Zeeland är ungefär lika välbefolkat som Sverige per kvadratkilometer. Inte särskilt trångt alltså. Några reflektioner hittils:

* Det finns i realiteten inga hastighetsbegränsningar. Skyltarna säger oftast 100 km/h, men med tanke på hur krokigt och kuperat det är kör man alltid betydligt långsammare. Jag gillar deras sätt att uppmuntra sunt förnuft.

* De smaksätter det mesta med ingefära. De finns dussintals olika sorters läsk som smakar ingefära, kakor med smak av ingefära erbjuds på alla caféer. Idag drack jag öl med smak av ingefära.

* Folk är näst intill surrealistiskt trevliga och stolta. Man börjar osökt tänka på Spectre flera gånger om dagen. Kan det ha något med överkonsumtion av ingefära att göra? Nu träffar vi ju iofs mest folk som jobbar med service, men det känns ändå väldigt genuint. I Nelson fick vi t.ex. skjuts av en taxi som "ändå skulle åt samma håll".

* Det är en väldigt ung nation, men den känns ändå mer utvecklad än USA. Stora delar av USA är liksom byggda lite på fyllan. Som att man inte riktigt vet vad man håller på med, utan konsekvent arkitektur eller infrastruktur. Detta kan ja vara charmigt ibland, men allt som oftast är det bara hysteriskt fult. Nya Zeeland har liknande tendenser, men inte lika utbrett. Med sina brittiska rötter har de i alla fall försökt hålla sig till en viss stil, mer eller mindre framgångsrikt.


Har ni nåt wifi på det här stället?


Det är svårt att vakna på fel sida om man vaknar till det här.



En eftermiddagssurf i Taupo bay.


Går det inga vågor på havet får en stor sanddyn duga.


Vi kan konstatera att det är svårt att göra en bra hoppbild med självutlösare.

Thursday, March 25, 2010

Håll i hatten



Stora rallypriset går till den som vågar hålla hundra knyck genom norra böjen utan att blinka.

Monday, March 22, 2010

Turistens klagan

Trettio timmars flygresa låter ruskigt plågsamt, men det gick förvånandsvärt smärtfritt. Jag sov mig igenom större delen av stilla havet. Jag hade väntat mig Auckland som en jättestad, i alla fall med svenska mått mätt. Där bor ju nära en och en halv miljon människor, men vi möttes av något som kändes ungefär lika stort som Kalmar (på sommaren), fast med lite högre byggnader. Vi hade bokstavligen promenerat genom centrum innan vi ens förstått att vi var där. Det som fascinerade mig mest med Auckland var vårt hotell. Vi valde lägenhetshotell, och de skämtade verkligen inte. Vi bodde i något som skulle kunna vara vilket modernt hem som helst. En otrolig lyx efter en månad i diverse tveksamma inrättningar.


Vi befinner oss för tillfället i området Bay of Islands nära den nordligaste spetsen där Tasmanhavet kolliderar med Stilla havet. Nya Zeeland har inte riktigt levererat än, känner jag. Det är vacker natur, men inte på något sätt unikt eller särskilt dramatiskt. Det är lite som en blandning mellan Schweiz och Kalifornien, fast mer lågmält. De storslagna naturupplevelserna väntar nog på södra ön, som alla säger.

Jag börjar bli uppriktigt trött på turistande och cynismen sipprar fram. Vad tror folk egentligen? I stort är turistindustrin mest ett enormt maskineri för att blåsa folk på pengar. Idag åkte vi förbi platsen där dokumenten som grundade Nya Zeeland signerades. De ville ha 20 dollar för att komma in och titta på parken, muséet med dokumenten och en jättestor kanot. Verkligen? Som jag har drömt om att se där dokumenten. Och så kickern - biljetten är giltig under två dagar. Geez, om jag inte får nog av de fascinerande, historiska dokumenten idag kan jag alltså komma tillbaka imorgon och fortsätta stirra på dem en hel dag till! Eller ska jag kanske förundras över dokumenten idag och spara kanoten tills imorgon? Kommer jag över huvud taget ha tid att se parken? Svåra val det här.

Man kan också hyra Kajak och paddla runt i viken till en kostnad av 30 dollar per timme. Det är samma pris som vi betalar för att hyra bil under en hel dag. Med fria mil och försäkring. Visst, kajaken kanske är roligare, men det är emot mina småländska principer att köpa något som är så löjligt överprissatt.

Jag är egentligen inte särskilt intresserad av turistande i allmänhet. Det var inte därför jag gav mig iväg på den här resan. Jag kunde inte bry mig mindre om Nya Zeelands äldsta kyrka (från 1836, för övrigt. Försök hitta en svensk kyrka som är yngre än så. Löjligt!). Det som lockar är fascinerande natur och andra kulturer, men kanske framför allt den inre resan. Jag skriver mycket privat dagbok på den här resan, försöker klura ut saker, livsmål och framtida projekt. Jag har också ett nytt projekt jag jobbar på. Jag gillar att sitta på nya platser och programmera. Jag har alltid funnit det väldigt inspirerande, då man har något att hänga upp koden på. - Ah, den där kodsnutten skrev jag i en hängmatta i Costa Rica.

Tuesday, March 16, 2010

Gallo pinto por favor

Sista dagen i Costa Rica. Jag sitter på verandan och blickar ut över San Josés grå betonglandskap. Vi har hamnat på hotell Santo Tomas, vilket är helt klart det bästa hotellet hittils. Ett litet, genuint och rent kolonianskt hotell med trevlig personal, snirkliga detaljer och fina utemöbler. En stor kontrast mot förra hotellet, DuiWak i Dominical, vilket var närmast utskitet på stranden av Hin Håle i egen hög person.

Maten i Costa Rica är tyvärr inte så inspirerande. Den typiska Costa Ricanska maten är snarlik mexikansk mat, fast utan någon som helst finess. Jag är ett stort fan av mexikansk mat - de tunga bönorna kolliderar mot syrlig lime och het salsa. I costa rica rör man ihop ris och svarta bönor till en gråsvart sörja och serverar det till frukost, lunch och middag. Ibland tillsammans med ägg, ibland med något som påminner om stekt falukorv (förmodligen med likaledes tveksam innehållsförteckning) eller andra former av kött.


I morse pekade frukostmannen på bönröran och log fram ett "Gallo pinto?" Jag försökte berätta för honom med blicken att om jag äter en enda böna till kommer jag projektilkräkas över hela frukostbordet och sedan tvinga honom att torka upp eländet med tungan. "Tostada?" försökte jag och fick senare en gallo pinto med rostat bröd. Nåja.

Jag tror inte jag kommer återvända till Costa Rica. Många som reser hit blir helt besatta och spenderar större delen av flygresan hem med att snickra om sina livsmål till att inkludera en permanent utvandring, men jag känner inte alls så. Det är olidligt varmt här. Nej, alltså verkligen olidligt. Långt bortom all behaglighet. Det råkar i och för sig vara den varmaste perioden här just nu, så det kanske inte är lika illa året om. Min största invändning är dock turismen. Costa Rica känns mest som ett stort sommarland. Alla menyer är på engelska, man kan betala med dollar, köpa twinkies och hambrugare, och det skyltas om allehanda aktiviteter i en aldrig sinande ström längs vägarna. Det känns lite ihåligt. Man träffar bara andra turister, och folk som jobbar med turister, ofta amerikaner som flyttat hit permanent och nu erbjuder turistaktiviteter för andra amerikaner. Vi passerade en del byar i bergen där det kändes mer genuint, men det hade varit trevligt om den typen av byar hade legat på mer attraktiva ställen, längs kusten.

Se upp när du beställer en Tequila Sunrise, i Costa Rica tar de varje tillfälle att mixa ner en gallo pinto i din cocktail.


Var noga med ordningen när du beställer ris och räkor i Quepos, en felsägning kostar nämligen 1820 colones.


Friday, February 26, 2010

Surfbilder och packångest

Fick några surfbilder idag, håll till godo. Känns verkligen som att det går framåt. Sen jag klurade ut hur man accelererar blev det mycket roligare. Jag har en tendens att bromsa så fort jag kommit upp, men genom att trycka ner nosen med högerfoten kan jag kompensera för det. Vi smyglyssnade lite på instruktören igår som också gav tipset att hålla händerna framför bröstet istället för på sidorna av brädan när man poppar upp för att få bättre stabilitet, och det verkar funka riktigt bra.




Jag har funderat mycket över packning senaste tiden. Det är verkligen en svår avvägning vad man ska ta med på en sex månader lång resa. Jag har definitivt för mycket saker som det är nu, så jag kommer lämna/skicka hem en del under resans gång. Vissa små saker har visat sig helt oumbärliga. Saker som jag kanske tvekande på att ens ta med, t.ex. ficklampa. Den är redan flitigt använd, och alltid i ryggsäcken, på väg hem en sen kväll, när strömmen går, etc. Sporken har också varit väldigt användbar för en snabb mangolunch, en avocado på stan, etc. Den lilla kompassen som jag monterade på ryggsäcken har också varit till hjälp om man är lite vilse och inte vet vad som är upp eller ner på karten. Plåster har också varit väl använda till skavsår på fötterna, samt silvertejp, men det visste vi ju alla redan.

Något som jag önskar att jag tagit med, men inte har är en termometer. Jag är ju helt säker på att det är varmt, men det hade varit väldigt kul att veta hur varmt. Små McDonalds-påsar med salt hade också varit väldigt praktiskt om man vill piffa upp sin avokado eller majskolv.

Datorn är det enskilt tyngsta föremålet i min packning, men med tanke på dess mångsidighet känns den ändå som en vinnare. Jag har ojjat mig en del för stöldrisken och har nu krypterat all data med file vault. Känns skönt att ingen kommer kunna rota igenom mina mail, snoka reda på kontonummer och vad jag nu råkar ha i diverse loggar även om den blir stulen.

Det jag har för mycket av är kläder. Jag har alldeles för många byten, och för mycket varma kläder. Nu kommer ju förmodligen Nya Zeeland att bli en bra bit svalare, men jag borde nog ha lämnat jeans och tröjor hemma, och köpt där om det behövs. Mitt snabbtorkande badlakan tar också upp mycket plats och vikt, men det är onekligen smidigt. Jag önskar kanske att det var lite mindre och funderar på att bygga om det till en handduk istället.

Kameran känns också lite onödig. Jag har med min Nikon D70 med 30mm objektiv plus Lensbaby, och Tanja har sitt 60mm macro. Det är flera kilo kamerautrustning, som skulle kunna bytas ut mot en liten smidig pocketkamera på 200 gram. Nu blir ju inte bilderna alls lika bra, men det är som sagt mycket att släpa på. Vi får se hur länge den överlever.

Allt är väl organiserad i för syftet avsedda mindre väskor. Jag hade aldrig hört talas om dessa innan vi började bilda oss i packandets konst. Det är helt enkelt mindre väskor/påsar med dragkedjor man stoppar i den större väskan. Konceptet låter enkelt, men långt ifrån självklart. Själv hade jag inte ens tänkt tanken, men jag har blivit stormförtjust i mina små kuber och kommer aldrig att gå tillbaka till andra sidan igen. Jag har en kub för tröjor, en för strumpor+underkläder, en för smutstvätt, en för elektronik, osv. Kan varmt rekommenderas, googla på "packing cubes".

Thursday, February 25, 2010

Monster och maskiner

Så hände det till slut - när vi kom hem i förrgår kväll satt det en jättestor, jätteful, jättesvart och jätteelak jättespindel på husväggen. Och jag pratar inte om de här svarta spindlarna man ser i skogen när man plockar kantareller, utan mer om de här dödliga monstren man ser på kolmårdens djurpark bakom skottsäkert plexiglas, håriga och dana. Den var ungefär lika stor som en utspänd handflata, och jag blev genast så upprörd att jag var tvungen att ta en snus (jag hade förutseende nog tagit med mig ett General travel pack för just detta syfte, eftersom det har en lugnande effekt). Kvällen innan hade vi haft balkongdörren öppen i flera timmar för det fläktade så härligt, men nu är det alltså slut med det. Jag vet ärligt talat inte vad vi skulle ta oss till om en sån där kom in i huset. Turligt nog är de inte särskilt giftiga. Som en geting ungefär, but I wouldn't hug it, säger Franz, vår hyresvärd. Det känns ändå förhållandevis okej. Spindlar är väldigt folkskygga, så sannolikheten att den skulle visa sig när vi är hemma är inte så stor, och Franz själv påstår att han inte sett någon på väldigt länge, så de kanske inte är så vanliga ändå.

Bananoxen som brukar hänga på altanen hade utan tillstånd förflyttat sig in i köket i morse, så jag fick säga till honom på skarpen att detta inte var okej och placera honom i trädgården. Han blängde ont på mig med käkarna utspända några minuter, men verkade sen lugna ner sig och försökte para sig med vattenslangen istället.




Tuesday, February 23, 2010

Varma hälsningar

När vi först kom till San José var inte hettan så slående. Solen bet ordentligt och lämnade en röd rand i nacken, men det höll sig runt 25 grader i skuggan. Sedan vi flyttade ut till Nicoyas kust har det dock bara blivit värre. Det är runt 35 grader på dagarna, relativt hög luftfuktighet, och nästan lika varmt på nätterna. Min enda tidigare erfarenhet av extrem hetta är Burning Man, men det går inte ens att jämföra med det här. Den torra ökenluften kändes fortfarande lätt att andas, och det blev svalt på kvällar och nätter. Detta är på gränsen till outhärdligt, och blir det ännu ett par grader varmare kommer jag ta in på första bästa lyxresort och gifta mig med AC-aggregatet.


Djurlivet här är väldigt spännande. När man ser bilder på Costa Rica ser man apor i träden, färgglada fåglar och ödlor överallt. I verkligheten är det just apor i träden, färgglada fåglar och ödlor överallt. Vegetationen är väldigt tät och vi bor mitt i den. Även om detta är en turistort är den inte särskilt utvecklad, och vårt hus ligger avsides utan några grannar. Jag har länge haft en ganska svår spindelfobi, och jag har ojjat mig lite inför resan hur det ska gå i ett tropiskt land som Costa Rica, men hittills har det inte varit några problem. Jag har i och för sig inte heller sett någon stor spindel än, men jag tror att alla djur runt omkring mig påverkar min fobi i en positiv riktning. Jag känner mig mer integrerad i naturen. Just när jag skriver detta på altanen kryper det en 50 cm lång ödla bara några meter ifrån mig. På väggen bakom mig sitter en skalbagge ungefär lika stor som min tumme. Den påminner lite om en ekoxe, men det är ont om ek här. En bananoxe kanske? Han verkar bo här, och två dagar i rad har jag hjälpt honom ur den olyckliga situationen att hamna på rygg på altanen och inte kan komma upp. Igår såg jag en normalstor, med svenska mått mätt, spindel i duschen som jag lät sitta kvar medan jag duschade. Vi hade en fin I don't fuck with you, you don't fuck with me-relation och det kändes som en liten seger.



Costa Rica är ju känt för bra surfing, och jag kan verkligen instämma. Detta är helt klart det bästa och roligate stället jag surfat på. Det finns alla sorters vågor på samma strand, så man kan välja om man vill surfa små eller stora helt efter behag. De stora är kanske sex till sju fot, bryter långt ut och hinner plana ut, bryta igen längre in, då kanske tre till fyra fot, sen finns det små vågor längst in på kanske en till två fot. Mina surf skills är ju fortfarande väldigt begränsade, men det känns som att det finns en god möjlighet att faktiskt bli bättre under vistelsen här, dels för att man aldrig behöver vänta på en bra våg, dels för att man kan välja hur stora vågor man vill surfa, men framför allt för att vi kommer göra det varje dag i två veckor. Jag har tyvärr riktigt onda skavsår på knäna från brädan, men kommer prova att bygga om ett par strumpor till knäskydd idag.







Monday, February 15, 2010

Dan före dan

Ett av mina nyårslöften 2009 var att sluta blogga. Jag tycker jag lyckades rätt bra, så här i efterhand. Ett litet återfall precis i början på året, men annars gick det strålande. Ett nyårslöfte för 2010 är istället att börja blogga igen, därav återkomsten. Jag slutade helt enkelt för att jag inte riktigt visste vem jag skulle skriva till. Jag tycker mycket om att skriva brev, då man skriver till någon specifik. Man kan flika in lite referenser till gemensamma uppleveler, intern humor o.s.v. I en blog vet jag inte riktigt hur jag ska vinkla det hela, så det blir bara platt och tråkigt och väldigt opersonligt. Jag tänkte försöka ändra på det. Skriva lite mer, lite närmare och mer personligt. Detta är också en del av återkomsten. Lyckas jag inte med det kommer nog löftet för 2011 återigen bli att sluta blogga. Jag är så imponerad av människor som vågar skriva personligt på nätet, oskydade som små skrynkliga kattungar, helt orädda för folks dömande åsikter.

På onsdag lämnar jag San Francisco. Städernas stad, som jag säger ibland. Det är nu snart tre år sedan jag på allvar bestämde mig för att flytta hit (jag gick ner för Union street i North Beach på hörnet av Washington Square) och ett och ett halvt år sedan jag faktiskt kom iväg. Staden är inte exakt vad jag väntade mig, men den har inte gjort mig besviken. Vissa städer har den fantastiska egenskapen att det bara händer saker av sig självt. Man behöver inte planera, man behöver inte känna till alla smultronställen, det är bara att spatsera ut på gatan och låta saker hända. San Francisco är en sådan stad. Då jag tidigare besökte staden var jag alltid under intrycket att folket här var lite mer avslappande, lite roligare och lite mer fantastiska än någon annanstans, men när det blir vardag och man ser lite mer av inkråmet är det kanske inte så stor skillnad som jag först trodde. I bussen, i bankomatkön, etc. (Dessutom har jag helt kommit över alla hippies som stryker runt i The Haight. Jag brukade fascineras av deras fina budskap om kärlek och fred, men i realiteten är det bara en bunt tragiska hycklare som pumpat sina hjärnor fulla av kemikalier. Tyvärr.)

Det har varit en hysteriskt händelserik tid. Det finns så mycket att tänka tillbaka på att det känns som jag bott här ett helt decennium. Det kanske rentav är läge att summera livet i San Francisco:

* Jag har lärt känna massa bra människor. Många av vilka jag helt säkert kommer hålla kontakten med framöver. Tyvärr lärde jag inte känna många amerikaner. Jag träffade Tanja förstås, men utöver det kan jag inte påstå att jag har någon nära amerikansk vän. Jag hade några på gång i början, men det har på ett eller annat sätt runnit ut i sanden. En anledning är att jag lärt känna så många nya svenskar. Exilsvenskarna i San Francisco tenderar klumpa ihop sig, och de är så fina och trevliga att jag liksom inte haft något större behov av att träffa några andra. Om jag kommer hit igen vill jag dock jobba på ett amerikanskt företag, så jag träffar fler amerikaner.

* Jag har ätit mer god mat och druckit mer gott vin under tiden här än under hela mitt liv i Sverige. Det låter som en humoristisk överdrift, men jag skulle våga påstå att det faktiskt är helt sant. Ni som tror att USA bara är hamburgare och deepfried snickers kan alltså genast uppdatera er världsbild. Är något San Francisco kan stoltsera med så är det bra mat och vin, och jag har gått in för att prova det mesta. Jag har heller aldrig spenderat så här mycket pengar på mat. Mat har i princip varit min enda utgift, och jag har spenderat allt jag tjänat sen jag flyttade hit. Skrämmande säger hjärnan. Underbart säger buken.

* Det har varit en dröm sedan flera år tillbaka att skaffa och lära mig spela kontrabas. Jag lyckades med det första och gjorde i alla fall ett försök med det andra. Jag hyrde en kontrabas under nio månader och gjorde några halvhjärtade försök att lära mig spela efter noter. Som vanligt är det dock mycket roligare att spela efter eget huvud, men då jag inte hade någon att spela med blev det lite torrt i längden Jag kommer nog skaffa en kontrabas på riktigt någon gång framöver. Rygghåren reser sig fortfarande varje gång jag hör det mäktiga vibrerandet av en inspelad kontra.

* Jag har förvånats över vilken storslagen natur det finns i USA, inte minst Kalifornien. Jag hade aldrig tänkt på USA som ett särskilt vackert land innan jag flyttade hit, men vart man än kör så har dom en fantastiskt vy på lager. Djupa skogar, berg, klippor som störtar ner i havet, ludna, böljande kullar, oändliga fält och ängar i ett rasande tempo. Jag har aldrig någonsin sett ett landskap som är så omväxlande. Höjdpunkterna inkluderar Big Sur, Grand Canyon, Skyline Boulevard, Yosemite, Tahoe.

* Jag har gått och sneglat på Ducati ST4 under många år och alltid tyckt att de mullrar så härligt. I augusti förra året gjorde jag så slag i saken och införskaffade en (inte minst med ovanstående punkt i åtanke). Det är en underhållande motorcykel, men inte särskilt praktisk. Den är stor och tung, väsnas mer än en skolbuss och har torrkoppling, vilket gör den svår att starta i uppförsbacke, men den har ett svårslaget vrid och glider som en oljad iller genom kurvorna. Jag tänkte först göra mig av med den innan resan, men ändrade mig och ska nu behålla den för att göra en resa genom USA framöver.

* Om man får överdriva en smula skulle jag kunna säga att jag har lärt mig surfa under tiden här. Det är visserligen en sport som tar många år att lära sig, men jag tycker det är lika roligt varje gång, oavsett hur många vågor jag fångar. Att själv ha provat gör det också mycket roligare att titta på andra som surfar, eller bara titta på vågor för den delen.

* Jag har provat att måla i akryl. Jag hade gjort något trevande försök tidigare, men detta var första gången jag gav det mer en ärlig chans. Jag gjorde det som ett projekt under två veckor, blev helt uppslukad av det, kom in i ett fint flow och målade i princip en tavla varje kväll. En del av det är bara poop, men några stycken är jag rätt nöjd med.

* Jag trodde att jag var bra på engelska innan jag flyttade hit, sen märkte jag hur ofta det tog stopp i vardagliga konversationer. Det är ord som saknas. Alltid vardagliga ord, som parkettgolv, sil, fönsterbräde, muskot, slavdrivare, självrisk, etc, etc, etc. Ord man inte tror man använder, men som ligger där och inte finns när man bäst behöver dem, och det blir förstås mycket värre när man pratar med någon som har engelska som modersmål. Jag inser att jag har blivit mycket bättre, framför allt genom att prata mycket med Tanja, men även att jag har lång väg kvar om jag skulle bo här permanent. Det är framför allt de små nyanserna man tappar, och humor. En kul bonus är att jag snappat upp en hel del amerikansk slang när jag pratat med Tanja och hennes vänner, t.ex. y'all, stoked, flip a bitch och inte minst sausage fest.