Ett av mina nyårslöften 2009 var att sluta blogga. Jag tycker jag lyckades rätt bra, så här i efterhand. Ett litet återfall precis i början på året, men annars gick det strålande. Ett nyårslöfte för 2010 är istället att börja blogga igen, därav återkomsten. Jag slutade helt enkelt för att jag inte riktigt visste vem jag skulle skriva till. Jag tycker mycket om att skriva brev, då man skriver till någon specifik. Man kan flika in lite referenser till gemensamma uppleveler, intern humor o.s.v. I en blog vet jag inte riktigt hur jag ska vinkla det hela, så det blir bara platt och tråkigt och väldigt opersonligt. Jag tänkte försöka ändra på det. Skriva lite mer, lite närmare och mer personligt. Detta är också en del av återkomsten. Lyckas jag inte med det kommer nog löftet för 2011 återigen bli att sluta blogga. Jag är så imponerad av människor som vågar skriva personligt på nätet, oskydade som små skrynkliga kattungar, helt orädda för folks dömande åsikter.
På onsdag lämnar jag San Francisco. Städernas stad, som jag säger ibland. Det är nu snart tre år sedan jag på allvar bestämde mig för att flytta hit (jag gick ner för Union street i North Beach på hörnet av Washington Square) och ett och ett halvt år sedan jag faktiskt kom iväg. Staden är inte exakt vad jag väntade mig, men den har inte gjort mig besviken. Vissa städer har den fantastiska egenskapen att det bara händer saker av sig självt. Man behöver inte planera, man behöver inte känna till alla smultronställen, det är bara att spatsera ut på gatan och låta saker hända. San Francisco är en sådan stad. Då jag tidigare besökte staden var jag alltid under intrycket att folket här var lite mer avslappande, lite roligare och lite mer fantastiska än någon annanstans, men när det blir vardag och man ser lite mer av inkråmet är det kanske inte så stor skillnad som jag först trodde. I bussen, i bankomatkön, etc. (Dessutom har jag helt kommit över alla hippies som stryker runt i The Haight. Jag brukade fascineras av deras fina budskap om kärlek och fred, men i realiteten är det bara en bunt tragiska hycklare som pumpat sina hjärnor fulla av kemikalier. Tyvärr.)
Det har varit en hysteriskt händelserik tid. Det finns så mycket att tänka tillbaka på att det känns som jag bott här ett helt decennium. Det kanske rentav är läge att summera livet i San Francisco:
* Jag har lärt känna massa bra människor. Många av vilka jag helt säkert kommer hålla kontakten med framöver. Tyvärr lärde jag inte känna många amerikaner. Jag träffade Tanja förstås, men utöver det kan jag inte påstå att jag har någon nära amerikansk vän. Jag hade några på gång i början, men det har på ett eller annat sätt runnit ut i sanden. En anledning är att jag lärt känna så många nya svenskar. Exilsvenskarna i San Francisco tenderar klumpa ihop sig, och de är så fina och trevliga att jag liksom inte haft något större behov av att träffa några andra. Om jag kommer hit igen vill jag dock jobba på ett amerikanskt företag, så jag träffar fler amerikaner.
* Jag har ätit mer god mat och druckit mer gott vin under tiden här än under hela mitt liv i Sverige. Det låter som en humoristisk överdrift, men jag skulle våga påstå att det faktiskt är helt sant. Ni som tror att USA bara är hamburgare och deepfried snickers kan alltså genast uppdatera er världsbild. Är något San Francisco kan stoltsera med så är det bra mat och vin, och jag har gått in för att prova det mesta. Jag har heller aldrig spenderat så här mycket pengar på mat. Mat har i princip varit min enda utgift, och jag har spenderat allt jag tjänat sen jag flyttade hit. Skrämmande säger hjärnan. Underbart säger buken.
* Det har varit en dröm sedan flera år tillbaka att skaffa och lära mig spela kontrabas. Jag lyckades med det första och gjorde i alla fall ett försök med det andra. Jag hyrde en kontrabas under nio månader och gjorde några halvhjärtade försök att lära mig spela efter noter. Som vanligt är det dock mycket roligare att spela efter eget huvud, men då jag inte hade någon att spela med blev det lite torrt i längden Jag kommer nog skaffa en kontrabas på riktigt någon gång framöver. Rygghåren reser sig fortfarande varje gång jag hör det mäktiga vibrerandet av en inspelad kontra.
* Jag har förvånats över vilken storslagen natur det finns i USA, inte minst Kalifornien. Jag hade aldrig tänkt på USA som ett särskilt vackert land innan jag flyttade hit, men vart man än kör så har dom en fantastiskt vy på lager. Djupa skogar, berg, klippor som störtar ner i havet, ludna, böljande kullar, oändliga fält och ängar i ett rasande tempo. Jag har aldrig någonsin sett ett landskap som är så omväxlande. Höjdpunkterna inkluderar Big Sur, Grand Canyon, Skyline Boulevard, Yosemite, Tahoe.
* Jag har gått och sneglat på Ducati ST4 under många år och alltid tyckt att de mullrar så härligt. I augusti förra året gjorde jag så slag i saken och införskaffade en (inte minst med ovanstående punkt i åtanke). Det är en underhållande motorcykel, men inte särskilt praktisk. Den är stor och tung, väsnas mer än en skolbuss och har torrkoppling, vilket gör den svår att starta i uppförsbacke, men den har ett svårslaget vrid och glider som en oljad iller genom kurvorna. Jag tänkte först göra mig av med den innan resan, men ändrade mig och ska nu behålla den för att göra en resa genom USA framöver.
* Om man får överdriva en smula skulle jag kunna säga att jag har lärt mig surfa under tiden här. Det är visserligen en sport som tar många år att lära sig, men jag tycker det är lika roligt varje gång, oavsett hur många vågor jag fångar. Att själv ha provat gör det också mycket roligare att titta på andra som surfar, eller bara titta på vågor för den delen.
* Jag har provat att måla i akryl. Jag hade gjort något trevande försök tidigare, men detta var första gången jag gav det mer en ärlig chans. Jag gjorde det som ett projekt under två veckor, blev helt uppslukad av det, kom in i ett fint flow och målade i princip en tavla varje kväll. En del av det är bara poop, men några stycken är jag rätt nöjd med.
* Jag trodde att jag var bra på engelska innan jag flyttade hit, sen märkte jag hur ofta det tog stopp i vardagliga konversationer. Det är ord som saknas. Alltid vardagliga ord, som parkettgolv, sil, fönsterbräde, muskot, slavdrivare, självrisk, etc, etc, etc. Ord man inte tror man använder, men som ligger där och inte finns när man bäst behöver dem, och det blir förstås mycket värre när man pratar med någon som har engelska som modersmål. Jag inser att jag har blivit mycket bättre, framför allt genom att prata mycket med Tanja, men även att jag har lång väg kvar om jag skulle bo här permanent. Det är framför allt de små nyanserna man tappar, och humor. En kul bonus är att jag snappat upp en hel del amerikansk slang när jag pratat med Tanja och hennes vänner, t.ex.
y'all,
stoked,
flip a bitch och inte minst
sausage fest.
