Allmäna toaletter

Saker jag för tillfället stör mig på:

* Kranar som spolar våldsamt. Allra helst när de skvätter ner ens byxor så det ser ut som att man har dålig styrsel i snoken. Om det händer har man i princip tre val: 1) Försöka torka det nedskvätta området med pappersservetter, detta blir förstås väldigt pinsamt om någon annan kommer in samtidigt. 2) Låtsas som ingenting har hänt. 3) Förklara situationen. I samtliga tre fall ser man otroligt misstänkt urinskvättare.

* Allt som försöker vara automatiskt på allmäna toaletter. Seriöst, innan de fått tekniken att fungera - don't bother. De här kranarna som är tänkta att spola när händerna närmar sig. De fungerar ALDRIG. Alternativt fungerar de, fast har en fördröjning som gör att man oscillera händerna fram och tillbaka, varpå den spolar exakt när man INTE håller händerna under kranen. Pappersmatarna är lika illa. Kan de inte i alla fall markera var sensorn sitter, så man har en chans att vinna striden? Jag skulle här kunna mala vidare om tvålkoppar och självspolande toaletter, men det skulle bli både vått och äckligt på samma gång. En vanlig enkel knapp, någon? Jaså, ohygieniskt säger du? Men att handla med sedlar, använda dörrhandtag och ta folk i händerna är okej? Att trycka på spolknappen är väl dessutom inte ett så stort problem om man tvättar händerna direkt efteråt? Samma sak gäller med pappersmataren. Vi kan väl anta att folk som matar fram papper först har tvättat händerna och därför vill torka dem, eller finns det hydrofober som går direkt på pappersmataren?

* Undermålig avskiljdhet. Särskilt i USA är detta enormt störande. De papperstunna väggarna som skiljer båsen åt går från knäna upp till axlarna. Som lök på laxen är det dessutom en glipa mellan dörren och väggarna på ca en centimeter på varje sida. VAD ÄR PROBLEMET? Är det den marginella vinsten i materialkostnad? Är det av häsyn till klaustrofober? Är det för att inducera folk med ångest och tvinga dem att få sin business avklarad så snabbt som möjligt? Varför i så fall inte bara erbjuda ett hål i golvet utan några som helst väggar? Kanske med några strålkastare och strategiskt uppsatta speglar?

Gravitationens baksida

Så var det gjort:



Det var minst sagt en omtumlande upplevelse. Jag känner mig inte direkt missnöjd, men inte heller särsilt entusiastisk. Jag ska sluta göra såna här extremutsvävningar har jag bestämt. Jag kände likadant efter sky diving, som jag testade för några år sedan. Att falla fritt är så intensivt att man inte hinner uppleva nånting och sen är det över. Det enda positiva är endorfinkicken efteråt.

Problemet är att gravitionen är för stark. På filmer ser det magiskt och fridfullt ut - man kastar sig utför stupet, närmar sig marken i tyngdlöshet och vinkar lite mot kameran, men i verkligheten känns det mer att köra på motorväg i 150 knyck utan vindruta och sen ta några varv i centrifugen. Vinddraget är så starkt att det helt tar över hela upplevelsen. Man vet inte vad som är upp eller ner, bak eller fram, öronen fladdrar i vinden och magen kryper upp i gommen.

Det är ju tyngdlösheten man är ute efter, inte centrifugen, eller hur? Kan inte någon bygga en sån här på månen istället?

Dennis gör konstiga saker med kroppen, del tre

En rolig sak med att resa är alla olika boenden man stöter på. Vi har hittils bott på ett tjugotal olika ställen. Allt från mögliga vandrarhem, stugor bland småväxta minihästar till etagelägenheten där vi bor för tillfället. Queenstown är en dyr stad, vilket gör att sunkiga boenden bjuds ut till ockerpriser. Bättre boenden är ofta dyrare, men bara marginellt. Då det dessutom är lågsäsong finns det en hel del att välja på. Vi tittade först på ett gulnat, tveksamt motell för $140 NZD per natt (ca 700 kr) men hittade istället den här för $170 NZD (ca 850 kr), alltså 75 kr extra per person.

Det är svårt att i ord beskriva hur stor den här lägenheten är. Den har tre våningar, balkong, tre sovrum, två toaletter plus ett separat badrum, fullt utrustat kök, tvättmaskin, etc. Jag hittar fortfarande nya rum varje gång jag går vilse här inne. Jag använder ena sovrum som förmak (en sån där man ser på rundturen på slottet, där knugen hade sina kläder och gjorde sig presentabel inför dagens äventyr).

Min poäng är att "you get what you pay for" inte existerar när det gäller boenden. Två boenden för samma pris kan vara hysteriskt olika, så det lönar sig att lägga en kvart extra på att leta vidare, och be att få se rummet innan man bestämmer sig. Min erfarenhet är förresten att detta även gäller vanliga lägenheter, och inte bara korttidsboenden. Nåväl.

Bungy jumping var något jag tänkte prova i Nya Zeeland. I Queenstown finns dessutom den berömda bron där det hela startade. Problemet är dock att det finns så många andra roliga saker här, de flesta baserade på konceptet att kasta sig utför ett stup. Jag fastnade till slut för en gigantisk gunga, uppspänd mellan två bergstoppar. Lite som en vanlig gunga, fast snörena som håller upp den är 120 meter långa och den börjar med ett fritt fall på 60 meter. Om du råkar vara vaken framåt midnatt svensk tid, natten till fredag så kan du ju tänka lite på mig, då jag förmodligen står på plankan och velar så gott det går.

Reglerteknik som självhjälp

Jag ramlade över en trevlig bokhandel igår, och fastande bläddrandes i en sån här effektivitetsbok om hur man förenklar sin vardag. Jag gillar sådana böcker, även om de oftast bara innehåller strunt och självklarheter. Det slår mig hur dåligt skrivna den här typen av böcker är, oftast som en enda lång reklambilaga om den självgode författaren, och jag blev förstås sugen på att skriva en egen istället.

Så här kommer den - Dennis stora effektivitetsmanifest - en tjock rackare på nästan en hel sida, för närvarande bestående av två ovärderliga paragrafer:

§1 Integrera reglerteknik i din vardag

Detta är något jag lärt mig genom att koda fysikmotorer. För sisådär tio år var det populärt att göra fysikmotorer som löste varje problem exakt (Direkt LCP). Metoden är tidskrävande, komplicerad och opålitlig. Några år senare började någon istället använda en iterativ metod (Gauss Seidel), som var betydligt snabbare och mer pålitlig men inte lika exakt. Det visade sig dock att man kan mäta hur stort felet blev och kompensera för det, så i slutänden blir resultatet i princip detsamma. Idag använder alla denna metod. Detta kan man förstås applicera på mycket mer än bara fysik och programmering. Folk är besatta av att göra saker helt rätt. Att göra något helt rätt, jämfört med nästan rätt innebär ofta en enorm tidsskillnad. Sikta istället på 95% rätt, och kompensera för de felen som uppstod. Städning är ett bra exempel. Jag kan lägga två timmar på att skrubba varje kvadratmillimeter av golvet för att inte missa en fläck, eller jag kan lägga tio minuter på att göra det halvdant, och sedan lägga ytterligare tio minuter på att inspektera resultatet och skrubba mer där det inte blev rent. Matlagning är ett annat exempel. Istället för att mäta varje ingrediens exakt kan jag höfta lite, provsmaka och kompensera där det behövs.

§2 Fram för snabbare val

Om ett val inte är alldeles uppenbart betyder det oftast att båda alternativen är gångbara. Oftast är det bättre att välja snabbt än att välja rätt. Bör jag till exempel äta frukost idag? Jag är hungrig. Jag har frukost i kylen. Jag riskerar vara på dåligt humör resten av dagen om jag inte äter frukost. Det verkar som en bra deal. Valet är uppenbart. Bör jag äta youghurt eller smörgås? Youghurten är fruktig och syrligt uppfriskande, medan smörgåsen är fyllig och mättande. Valet är inte uppenbart. Jag kan kontemplera detta val, googla näringsvärden fram och tillbaka, läsa rekommendationer från kostexperter och ringa frukostkonsulter till den punkt där jag helt enkelt inte hinner äta frukost - eller jag kan välja endera alternativet och vara nöjd med det. Om jag nu valde den friska youghurten får jag kanske tillfälle att tillämpa §1 senare under förmiddagen. Genom att välja snabbare besparar jag även andra att vänta på mitt velande.

Vad är ditt bästa tips?

Officiell ursäkt

Från en lite svajjig start har nu Nya Zeeland svängt till att kandidera för bosättning. Jag skulle lätt kunna tänka mig att flytta hit mer eller mindre permanent om tillfälle gavs. Det är vansinnigt vackert, klimatet är behagligt, folk är hyvens och de dräller inte i klasar överallt, som i Kalifornien. Nya Zeeland är ungefär lika välbefolkat som Sverige per kvadratkilometer. Inte särskilt trångt alltså. Några reflektioner hittils:

* Det finns i realiteten inga hastighetsbegränsningar. Skyltarna säger oftast 100 km/h, men med tanke på hur krokigt och kuperat det är kör man alltid betydligt långsammare. Jag gillar deras sätt att uppmuntra sunt förnuft.

* De smaksätter det mesta med ingefära. De finns dussintals olika sorters läsk som smakar ingefära, kakor med smak av ingefära erbjuds på alla caféer. Idag drack jag öl med smak av ingefära.

* Folk är näst intill surrealistiskt trevliga och stolta. Man börjar osökt tänka på Spectre flera gånger om dagen. Kan det ha något med överkonsumtion av ingefära att göra? Nu träffar vi ju iofs mest folk som jobbar med service, men det känns ändå väldigt genuint. I Nelson fick vi t.ex. skjuts av en taxi som "ändå skulle åt samma håll".

* Det är en väldigt ung nation, men den känns ändå mer utvecklad än USA. Stora delar av USA är liksom byggda lite på fyllan. Som att man inte riktigt vet vad man håller på med, utan konsekvent arkitektur eller infrastruktur. Detta kan ja vara charmigt ibland, men allt som oftast är det bara hysteriskt fult. Nya Zeeland har liknande tendenser, men inte lika utbrett. Med sina brittiska rötter har de i alla fall försökt hålla sig till en viss stil, mer eller mindre framgångsrikt.

Har ni nåt wifi på det här stället?

Det är svårt att vakna på fel sida om man vaknar till det här.

En eftermiddagssurf i Taupo bay.

Går det inga vågor på havet får en stor sanddyn duga.

Vi kan konstatera att det är svårt att göra en bra hoppbild med självutlösare.

Håll i hatten

Stora rallypriset går till den som vågar hålla hundra knyck genom norra böjen utan att blinka.

Turistens klagan

Trettio timmars flygresa låter ruskigt plågsamt, men det gick förvånandsvärt smärtfritt. Jag sov mig igenom större delen av stilla havet. Jag hade väntat mig Auckland som en jättestad, i alla fall med svenska mått mätt. Där bor ju nära en och en halv miljon människor, men vi möttes av något som kändes ungefär lika stort som Kalmar (på sommaren), fast med lite högre byggnader. Vi hade bokstavligen promenerat genom centrum innan vi ens förstått att vi var där. Det som fascinerade mig mest med Auckland var vårt hotell. Vi valde lägenhetshotell, och de skämtade verkligen inte. Vi bodde i något som skulle kunna vara vilket modernt hem som helst. En otrolig lyx efter en månad i diverse tveksamma inrättningar.

Vi befinner oss för tillfället i området Bay of Islands nära den nordligaste spetsen där Tasmanhavet kolliderar med Stilla havet. Nya Zeeland har inte riktigt levererat än, känner jag. Det är vacker natur, men inte på något sätt unikt eller särskilt dramatiskt. Det är lite som en blandning mellan Schweiz och Kalifornien, fast mer lågmält. De storslagna naturupplevelserna väntar nog på södra ön, som alla säger.

Jag börjar bli uppriktigt trött på turistande och cynismen sipprar fram. Vad tror folk egentligen? I stort är turistindustrin mest ett enormt maskineri för att blåsa folk på pengar. Idag åkte vi förbi platsen där dokumenten som grundade Nya Zeeland signerades. De ville ha 20 dollar för att komma in och titta på parken, muséet med dokumenten och en jättestor kanot. Verkligen? Som jag har drömt om att se där dokumenten. Och så kickern - biljetten är giltig under två dagar. Geez, om jag inte får nog av de fascinerande, historiska dokumenten idag kan jag alltså komma tillbaka imorgon och fortsätta stirra på dem en hel dag till! Eller ska jag kanske förundras över dokumenten idag och spara kanoten tills imorgon? Kommer jag över huvud taget ha tid att se parken? Svåra val det här.

Man kan också hyra Kajak och paddla runt i viken till en kostnad av 30 dollar per timme. Det är samma pris som vi betalar för att hyra bil under en hel dag. Med fria mil och försäkring. Visst, kajaken kanske är roligare, men det är emot mina småländska principer att köpa något som är så löjligt överprissatt.

Jag är egentligen inte särskilt intresserad av turistande i allmänhet. Det var inte därför jag gav mig iväg på den här resan. Jag kunde inte bry mig mindre om Nya Zeelands äldsta kyrka (från 1836, för övrigt. Försök hitta en svensk kyrka som är yngre än så. Löjligt!). Det som lockar är fascinerande natur och andra kulturer, men kanske framför allt den inre resan. Jag skriver mycket privat dagbok på den här resan, försöker klura ut saker, livsmål och framtida projekt. Jag har också ett nytt projekt jag jobbar på. Jag gillar att sitta på nya platser och programmera. Jag har alltid funnit det väldigt inspirerande, då man har något att hänga upp koden på. - Ah, den där kodsnutten skrev jag i en hängmatta i Costa Rica.