Friday, June 11, 2010

Extrema Vietnam

Vietnam är extremt på så många sätt. Det har utan tvekan det varmaste klimatet jag upplevt, med nästan fyrtio grader i skuggan och 80% luftfuktighet. Även en stillsam aktivitet, som att sitta i skuggan och dricka iskall öl, resulterar garanterat i omedelbart svettbad. Lösningen är att manövrera mellan hotellet och de få caféer som har luftkonditionering, samt tvätta alla kläderna i handfatet flera gånger om dagen.


Jag har heller aldrig upplevt att så många personer försökt/lyckats blåsa mig. Vart man än vänder sig lurar det någon bakom ett hörn, alltid med en kreativ idé för att komma åt ens pengar. Taxichaufförer tar nog priset, och drar sig inte för att först mecka med taxametern till att snurra dubbelt så snabbt, för att sedan "köra vilse", ta med en på ofrivillig sightseeing, släppa av en halvvägs till destinationen och sedan harkla fram ett "oh sorry, I can has no change".

Det är också det billigaste landet jag varit i. Vi bor på ett respektabelt hotell, även med svenska mått mätt och betalar ca 190 kr per natt för ett dubbelrum med luftkonditionering, wifi och frukost. Till lunch idag åt jag färska vårrullar med nudelsoppa och en stor stark för ungefär 20 kr, och detta är ändå turistpriser.



Även maten är extrem, för jag har aldrig någonstans upplevt att allt är så genomgående delikat, från lyxrestauranger till soppvagnen på hörnet. Jag har utvecklat ett visst beroende av Pho Bo, den vietnamesiska nudelsoppan, ofta med stjärnanis, nejlikor och kanel, alltid mustig och med tunna skivor av rått nötkött. Den finns tillgänglig överallt, till frukost lunch och middag, och äts med fördel just lika ofta. Jag har gjort det till ett av mina livsmål att lära mig laga hemgjord Pho Bo av hög kvalitet.




Mest extrem är nog ändå trafiken. Ho Chi Minh City får
hela Indonesien att framstå som en samling laglydiga trafikpoliser med tysk precision. Det är lätt att identifiera turister som nyligen anlänt, då de ofta står vid övergångsställen med ett uppgivet ansikte och väntar på en öppning som aldrig kommer. Mer garvade turister och lokalbefolkningen blundar, håller andan och går långsamt i stadig takt, utan att stanna. Tricket är just att inte stanna, har vi fått lära oss. Om man bara håller en jämn takt ger man motorcyklarna en chans att veja, vilket de också gör. Jag är fortfarande lika nervös varje gång, men på något sätt fungerar det.



Trots att folket här inte direkt kan beskrivas som trevliga, och servicen lämnar en hel del att önska, plus det faktum att alla försöker stjäla eller lura av en pengar hela tiden så faller jag för Vietnameserna. Jag är ruskigt imponerad till och med. Mycket av min fascination kommer från boken jag just läst om tunnlarna i Cu Chi - ett nätverk av 250 km handgrävda tunnlar tio meter under mark, där tusentals människor levde under kriget mot USA. Tunnlarna var avsiktligen så trånga att de större amerikanska soldaterna skulle ha svårt att ta sig fram. De hade knappt ingen mat, inga verktyg, dåligt med luft och sämsta möjliga förutsättningar. Världens största militära supermakt strösslade bomber och kemikalier över dem i en aldrig sinande ström, och hela forskarteam dedikerades åt att locka upp vietnameserna till ytan med allsköns uppfinningar, men de misslyckades gång på gång. På något sätt lyckades Vietnameserna hålla ångan uppe år efter år med imponerande målmedvetenhet, kreativitet och bambuspjut. De sågade upp defekta amerikanska bomber och byggde om dem till minor. Delar från kraschade helikoptrar blev medicinsk utrustning för de underjordiska sjukhusen, osv. De vann till slut sin självständighet, och det är svårt att inte imponeras. På något sätt hjälper detta att acceptera arrogansen och istället beundra deras sätt att inte vika sig för någon, allra minst västerländska turister.


Sist men inte minst är Vietnam det vackraste land jag varit i. Halong bay är inget annat än helt fantastiskt, med sina toppiga, lummiga berg som sticker upp ur grönt vatten, bland flytande samhällen och fiskebåtar. Jag hade väntat mig mer av en turistfälla, men vi lyckades hittade en kryssning som går genom en mer avskiljd del där få andra turister är, och de två dagarna på "Eco friendly junk" var de mest fascinerande på länge.

2 comments:

Henrik Dahlgren said...

låter trevligt. Flyttar dit om två veckor

Mikaela Stigsdotter Larsson said...

Shit, vad du får vara med om saker!
Jag är obeskrivligt avundsjuk!
Här går jag med min mage liksom...