Väggarna är papperstunna. Jag hör varje rörelse, varje andetag. Paret övanför älskar. Jag hör mannen flåsa och stöna. Långa fylliga utdragna suckar. Nästan episka. Jag vänder mig om. Suckarna intensifieras i ett allt snabbare tempo. Taket sjunker, väggarna krymper. Rummet går mot en singularitet. Stönandet tilltar. Jag kan känna kroppsvärmen. Jag ligger på hans håriga, ångande rygg. Hans väldiga, skvalpande mage är min huvudkudde och till täcke hans sladdriga, veckade förhud. Rummet snurrar, svetten lackar. Det är olidligt hett under förhuden. Jag vänder mig och kräks i hans navel.
När kärleksakten äntligen är över ligger jag stel och varm på hans rygg. Instängd och orörlig. Den enorma förhuden tynger mot kroppen. Hänger ner över sängen - måste väga flera hundra kilo. Jag försöker förgäves lyfta armarna. Vrider mig, men kommer inte en millimeter under det sladdriga köttberget. Jag börjar bita i förhuden. Rycker loss små, syrliga klumpar med framtänderna, sedan allt större bitar. Till slut spricker den upp och jag lyckas frigöra armarna. Jag river och sliter i förhuden. Drar långa remsor och hänger på sänggaveln. Staplar köttstycken på golvet tills jag är helt fri från mitt fängelse.
Lutar mig tillbaka på ryggen och försöker somna, uppenbart nöjd över att ha frigjort mig från förhuden. Rygghåren sticker och kliar. Tjocka som morrhår. Vassa som nålar. Tar på mig tjocka kläder, men morrhåren sticker igenom. Tänder en lampa, hämtar raklödder och hyvel. Två kvadratmeter rygg med tjocka, svarta hår. Löddret tar slut redan vid skulderbladen. Jag använder alla små tvålar och schampoflaskor. Balsam och hårinpackning - vadhelst som kan mjuka upp de vedervärdiga rygghåren. Min hyvel blir slö och jag måste gå till receptionen flera gåner och köpa nya påsar med engångshyvlar. Det tar mig tre timmar att raka eländet. När jag äntligen är klar trycker jag ut en tub hudkräm på den och masserar med knän och armbågar. Ryggen suckar och stönar av välbehag.
Jag känner en begynnande stank stiga ur den nerspydda naveln. Jag måste göra mig av med magen. Snabbt. Jag tömmer minibaren på allt innehåll. Trycker hastigt i mig två burkar chilinötter och en Heineken. Schweizernöt, rosévin och citronkex. Allt i ett rasande tempo. Kexen klibbar i gommen. Stanken av galla sticker i näsan. Jag äter ännu snabbare. Bryter stora bitar av toblerone och sväljer hela. Sköljer ner med haltorrt vitt vin från Tyskland. Jim Beam och Jack Daniels. Att dom alltid ska ge sig på saker dom inte förstår. Avslutar med en flaska Asti Cinzano och rapar ansträngt.
Jag bylsar in den söliga magen i kylen. Knölar och pressar. Magen är mjuk och fet under mina fingrar. Endast med stor möda lyckas jag vika in de sista valkarna och pressa igen dörren. Jag vädrar ur stanken och tar en varm dusch. Viker en kudde av handduken, lägger i några stycken förhud och fyller upp med mjuka, glesa tussar av nackhår. Jag klättrar upp på den hala, lena ryggen. Kudden prasslar behagligt mot min kind. Ikväll kommer jag sova som ett barn.
Sunday, February 17, 2008
Thursday, November 22, 2007
Tuesday, November 20, 2007
Degraderad till Bon Jovi
"There's my bon!" hälsar receptionisten på mig om hon jobbar. Först var det (något mer smickrande) David Bowie, och nu har jag alltså blivit degraderad till Bon Jovi. Ett flertal andra ur personalen har också börjat kalla mig bon och ikväll hörde jag till och med en av de andra hotellgästerna tilltala mig med "Hey that's Melissa's Bon Jovi".
Jag har även lyckats bli vän med en Indier. Han heter Vinod, och vi ringer till varandra ibland mellan rummen. Vinod jobbar på en chokladfabrik, har fast handslag och tycker mycket om stark mat. Han har bjudit mig på fisk två gånger, kryddad med specialcurry som han släpat hela vägen från Indien. Daniel säger att alla indier luktar illa. Tyvärr har jag varit en smula förkyld och därför inte kunnat verifiera detta. Jag har blivit lite kompis med en kines också, fast jag vet inte vad han heter. Igår drack vi kaffe tillsammans. Det går inte att förstå vad han säger, men jag brukar nicka och le för att inte göra honom besviken.
Jag har även lyckats bli vän med en Indier. Han heter Vinod, och vi ringer till varandra ibland mellan rummen. Vinod jobbar på en chokladfabrik, har fast handslag och tycker mycket om stark mat. Han har bjudit mig på fisk två gånger, kryddad med specialcurry som han släpat hela vägen från Indien. Daniel säger att alla indier luktar illa. Tyvärr har jag varit en smula förkyld och därför inte kunnat verifiera detta. Jag har blivit lite kompis med en kines också, fast jag vet inte vad han heter. Igår drack vi kaffe tillsammans. Det går inte att förstå vad han säger, men jag brukar nicka och le för att inte göra honom besviken.
Tuesday, November 13, 2007
David Bowie möter flintskallig fågelunge
Jag sitter i kanske världens minsta flygplan. Den påminner lite om en cigarr. Det är märkligt att cigarren är så liten, när passagerarna är så stora, tänker jag. Bredvid mig sitter den största av dem alla. Han berättar att han jobbar med produkter för bald people. Han är själv bald. Solkräm, shampoo, osv. Jag frågar inte vad flintskalliga ska med shampoo till, men jag frågar varför man ska ha en speciell solkräm på flinten och han berättar att man svettas mer på huvudet än på resten av kroppen. Jag frågar om man inte kan ha hans flintsolkräm på hela kroppen. You can, säger han, yes you can.
"Jordnötter?" erbjuder flygvärdinnan. Continentals finest, säger flinten, gräver upp en handfull påsar och lägger på sitt uppfällbara bord. Jag tar en påse honey roasted och säger thank you. Flinten häller ut en påse i handen och smäller den mot munnen, rycker huvudet lätt bakåt och sväljer, som ett frosseri av värktabletter. Mot flintskallighet, tänker jag. Situationen påminner lite om en gigantisk, flintskallig fågelunge som matas av en enorm stålcigarr. Jag fumlar med förpackningen. Fågelungen är nu inne på sin andra påse, och har övergått från medicinmetoden till att dricka jordnötterna direkt från påsen. När jag äntligen får upp påsen är han inne på sin fjärde och har ytterligare förfinat sin teknik. Istället för att hälla nötterna, skakar han, likt en ölhävare, påsen fram och tillbaka för att på snabbast möjliga sätt tömma innehållet ner i den väldiga magen. Jag tittar på magen och tycker mig se jordnötterna som en knölig kontur strax övanför bältet. På något sätt infriar han alla mina fördomar om amerikaner på en och samma gång.
Jag möts av en stor receptionist som blir alldeles till sig när hon tror att jag är David Bowie och jag tänker att någon finare komplimang än så kommer jag förmodligen aldrig att få. Det är ett fantastiskt bra hotell. Förutom alla bekvämligheter har de "social hour" varje kväll, där alla kan dricka gratis vin och öl och äta snacks några timmar och låtsas som att vi är en stor familj. Varje rum har kök, och hotellet har gratis hemkörning av matvaror varje dag. Nice.
Den kanske finaste stunden jag har upplevt någonsin på ett hotell inträffade i morse. Vid frukosten sticker kocken ut huvudet genom köksdörren och sjunger. Inte nynnar. Sjunger. Soul. Han är stor och svart och det är OMÖJLIGT att inte tänka på chef i south park. Jag har svårt att hålla mig för skratt, men han sjunger otroligt bra, och är det något här i världen man kan lita på, tänker jag, så är det en sjungande kock.
"Jordnötter?" erbjuder flygvärdinnan. Continentals finest, säger flinten, gräver upp en handfull påsar och lägger på sitt uppfällbara bord. Jag tar en påse honey roasted och säger thank you. Flinten häller ut en påse i handen och smäller den mot munnen, rycker huvudet lätt bakåt och sväljer, som ett frosseri av värktabletter. Mot flintskallighet, tänker jag. Situationen påminner lite om en gigantisk, flintskallig fågelunge som matas av en enorm stålcigarr. Jag fumlar med förpackningen. Fågelungen är nu inne på sin andra påse, och har övergått från medicinmetoden till att dricka jordnötterna direkt från påsen. När jag äntligen får upp påsen är han inne på sin fjärde och har ytterligare förfinat sin teknik. Istället för att hälla nötterna, skakar han, likt en ölhävare, påsen fram och tillbaka för att på snabbast möjliga sätt tömma innehållet ner i den väldiga magen. Jag tittar på magen och tycker mig se jordnötterna som en knölig kontur strax övanför bältet. På något sätt infriar han alla mina fördomar om amerikaner på en och samma gång.
Jag möts av en stor receptionist som blir alldeles till sig när hon tror att jag är David Bowie och jag tänker att någon finare komplimang än så kommer jag förmodligen aldrig att få. Det är ett fantastiskt bra hotell. Förutom alla bekvämligheter har de "social hour" varje kväll, där alla kan dricka gratis vin och öl och äta snacks några timmar och låtsas som att vi är en stor familj. Varje rum har kök, och hotellet har gratis hemkörning av matvaror varje dag. Nice.
Den kanske finaste stunden jag har upplevt någonsin på ett hotell inträffade i morse. Vid frukosten sticker kocken ut huvudet genom köksdörren och sjunger. Inte nynnar. Sjunger. Soul. Han är stor och svart och det är OMÖJLIGT att inte tänka på chef i south park. Jag har svårt att hålla mig för skratt, men han sjunger otroligt bra, och är det något här i världen man kan lita på, tänker jag, så är det en sjungande kock.
Wednesday, October 17, 2007
Anyone for socialisera?
Jag gjorde en gång ett test hos en legitimerad psykolog (hon hade brits). Det enda jag minns av resultatet var att jag hamnade långt åt vänster, på en skala från introvert till extrovert, och att det kändes bra. Jag ringde min dåvarande flickvän och förklarade detta varpå hon ihärdigt försökte övertala mig om att jag inte alls var särskilt introvert, utan tvärt om en trevlig och hyvens kille. Det märkliga här låg inte i att hon försökte övertala mig, fler har påståt att jag är mer extrovert än jag tror, utan sättet hon gjorde det på. Hon fick introvert att låta som en sjukdom, en skada, ett odelat negativ tillstånd som alla borde undvika att ens förknippas med.
Jag såg det inte så då och jag ser det inte så nu. Döm av min förvåning då jag ikväll blev kittlad av tanken på att bli en av DOM. Bli en extrovert. Kanske var det Cs novell som rörde om, kanske är det faktumet att jag nu jobbar hemifrån och inte har några kollegor, kanske var det något helt annat. Jag såg i alla fall en möjlighet här, för tidigare idag bestämde jag att åka till Saint Louis ett par veckor i mitten av November. Detta är inget mindre än ett perfekt tillfälle att bli social. Jag kommer vara ensam, jag kommer inte ha någonting för mig på kvällarn och jag känner inte direkt någon där (halvsanning, men jag ville ha tre anledningar).
Jag borde leta upp en bar, jag tänker mig att den har massa neonrör utanför, varav minst ett blinkar stämningsfullt. Den heter kanske "Blue lagoon" eller nåt annat cheezy, det är ju nästan amerikanska södern for god sake. Jag tänker att jag går dit varje kväll och beställer en budweiser, jack on the rocks, eller nåt sånt passande. Samma bar, samma drink, kväll efter kväll. Jag vill smälta in, jag vill känna mig som en local i Saint Louis, och jag ska träffa spännande och intressanta människor, och vi ska ses kväll efter kväll. Dom ska komma från Kina och Mexico, tänker jag. En rökande bilmekaniker från Nevada. Burt heter han, eller Barry kanske, vad vet jag. Jag tänker mig att "Blue lagoon" blir min frizon. Mitt sociala experiment.
Jag såg det inte så då och jag ser det inte så nu. Döm av min förvåning då jag ikväll blev kittlad av tanken på att bli en av DOM. Bli en extrovert. Kanske var det Cs novell som rörde om, kanske är det faktumet att jag nu jobbar hemifrån och inte har några kollegor, kanske var det något helt annat. Jag såg i alla fall en möjlighet här, för tidigare idag bestämde jag att åka till Saint Louis ett par veckor i mitten av November. Detta är inget mindre än ett perfekt tillfälle att bli social. Jag kommer vara ensam, jag kommer inte ha någonting för mig på kvällarn och jag känner inte direkt någon där (halvsanning, men jag ville ha tre anledningar).
Jag borde leta upp en bar, jag tänker mig att den har massa neonrör utanför, varav minst ett blinkar stämningsfullt. Den heter kanske "Blue lagoon" eller nåt annat cheezy, det är ju nästan amerikanska södern for god sake. Jag tänker att jag går dit varje kväll och beställer en budweiser, jack on the rocks, eller nåt sånt passande. Samma bar, samma drink, kväll efter kväll. Jag vill smälta in, jag vill känna mig som en local i Saint Louis, och jag ska träffa spännande och intressanta människor, och vi ska ses kväll efter kväll. Dom ska komma från Kina och Mexico, tänker jag. En rökande bilmekaniker från Nevada. Burt heter han, eller Barry kanske, vad vet jag. Jag tänker mig att "Blue lagoon" blir min frizon. Mitt sociala experiment.
Tuesday, June 19, 2007
Den seriella livsstilens klagan
Två dagars förkylning har inneburit en mer koncentrerad form av mitt nya liv. Jag har knappt varit utanför dörren, jobbat på mina projekt (framför allt mitt Internetprojekt, länk kommer inom kort), lagat mat och tittat på film. Det är både en enorm tillfredsställelse och viss frustration jag upplever. Frustration eftersom jag känner att världen passerar utanför. Ett enormt snyggt åskväder tornade förresten upp sig på himlen nyligen, på tal om att passera utanför.
Mitt problem är en kombination av vilja så många olika saker, men samtidigt kunna gräva ner mig i och bara göra en sak samtidigt. Den seriella livsstilen. Jag är ett offer av det moderna samhället - och då tittar jag ändå inte på teve (eller kanske just därför?). Jag önskar många gånger att jag kunde ha lite lägre ambitioner.
Är det någon som kan låna mig en flytväst?
Mitt problem är en kombination av vilja så många olika saker, men samtidigt kunna gräva ner mig i och bara göra en sak samtidigt. Den seriella livsstilen. Jag är ett offer av det moderna samhället - och då tittar jag ändå inte på teve (eller kanske just därför?). Jag önskar många gånger att jag kunde ha lite lägre ambitioner.
Är det någon som kan låna mig en flytväst?
Monday, June 18, 2007
I koloniträdgårdens sköte
Har du också fått små gröna korvar på din näskrasse? Jag har skaffat en liten trädgård utanför mitt köksfönster. Jordgubbar, tomater, gräslök och valeriana. Jag har aldrig varit intresserad av odling förrut, men i år känns det plötsligt helt rätt. Jag älskar att spana ut över kökstaket och se dem växa ur jorden på blott solljus och vatten. Vi människor förefaller klumpiga i jämförelse som måste ha så mycket annat. Kanske är de lite högre stående ändå. Kanske är det något substitut för barn, vad vet jag.
Jag var på sån här kryssning till Kiel i helgen och firade Torgnys 30-årsdag. Jag är inte så förtjust i såna båtar, men det var kul att umgås lite med grabbarna från småland. På vägen hem stannade jag till i Göteborg för att hälsa på Hanna. Vi var båda ordentligt trötta och smått bakfulla så mötet blev kanske inget mönsterexempel på social interaktion, men det var ändå kul att träffas och jag fick en utmärkt guidad tur genom Göteborgs mer intressanta kvarter. I Haga hittade jag en jättefin ljuskrona i smide. Någon som jag letat efter ett bra tag. Så här blev det:
Ytterligare en bild från lägenheten:
Detta är två ting som skapat mig en del ångest under arbetet med lägenheten. Innedörrarna, som jag köpte i FEL storlek (naturligtvis hade jag redan lämnat tillbaka den hyrda skåpbilen) och fick surra fast den på Fridas minibuss och åka tillbaka med. Jag hävdar fortfarande att detta är Bauhaus fel, men de håller säkert inte med. Byrån i hallen köpte jag begagnad i Motala, men den lånade bilen fick för sig att den skulle bli överhettad när vi kommit halvvägs på motorvägen så vi fick stanna på en mack och leka mekaniker. Efter påfyllning av olja och vatten gick det bättre. Henrik och jag kände oss en smula manliga och skrockade maskulint resten av resan.
När jag insåg igår att jag skulle bli förkyld blev jag så upprörd att jag ställde mig och lagade mat. Färsk pasta med lax, sparris, charlottenlök och kall limesås. Till efterrätt en äggtoddy.
Jag var på sån här kryssning till Kiel i helgen och firade Torgnys 30-årsdag. Jag är inte så förtjust i såna båtar, men det var kul att umgås lite med grabbarna från småland. På vägen hem stannade jag till i Göteborg för att hälsa på Hanna. Vi var båda ordentligt trötta och smått bakfulla så mötet blev kanske inget mönsterexempel på social interaktion, men det var ändå kul att träffas och jag fick en utmärkt guidad tur genom Göteborgs mer intressanta kvarter. I Haga hittade jag en jättefin ljuskrona i smide. Någon som jag letat efter ett bra tag. Så här blev det:
Ytterligare en bild från lägenheten:
Detta är två ting som skapat mig en del ångest under arbetet med lägenheten. Innedörrarna, som jag köpte i FEL storlek (naturligtvis hade jag redan lämnat tillbaka den hyrda skåpbilen) och fick surra fast den på Fridas minibuss och åka tillbaka med. Jag hävdar fortfarande att detta är Bauhaus fel, men de håller säkert inte med. Byrån i hallen köpte jag begagnad i Motala, men den lånade bilen fick för sig att den skulle bli överhettad när vi kommit halvvägs på motorvägen så vi fick stanna på en mack och leka mekaniker. Efter påfyllning av olja och vatten gick det bättre. Henrik och jag kände oss en smula manliga och skrockade maskulint resten av resan.
När jag insåg igår att jag skulle bli förkyld blev jag så upprörd att jag ställde mig och lagade mat. Färsk pasta med lax, sparris, charlottenlök och kall limesås. Till efterrätt en äggtoddy.
Subscribe to:
Posts (Atom)