Bilder från paradiset

Utsikt - teve.. Teve - utsikt.. TEVE! Hmm.



Dom verkar inte så heta på kök i det här landet. Jag behöver någonstans att tillreda mina fruktdrinkar. Detta är dock bara från lägenhetshotellet som jag lämnar på lördag. I nästa lägenhet blir det lite mer påriktigtkök.



Utsikten från mitt kontor. Ibland när jag jobbar brukar jag fantisera om att det blir jordbävning och Transamerican Pyramid välter åt mitt håll. Jag tänker att den räcker precis ända fram så att toppen landar på mitt skrivbord.



Jag och Jonas på väg till California Academy of Sciences efter en rundtur i Mission. Borde tillbringa mer tid i Mission. Känns ännu mer levande än resten av stan.



Missa för guds skull inte kåldagen nästa år! Denna bild är egentligen från Hamburg i somras, men fick vara med ändå, för tyskorna är ju så söta och hälsosamma.

Om att dö i ett flygplan

I brist på vinöppnare trycker jag ner korken i flaskan på min Thomas Hyland Chardonnay och skär upp en liten bit lokal Farmhouse Cheese. Detta är mitt nya liv. Välkommen! Tack tack.

San Francisco låter utanför mitt fönster. Jag blev väldigt förvånad över oktoberhettan som slog mot min pessimistiska vinterrock när jag steg ur planet och jag passade på att fnissa lite åt vantarna och mössan som jag nogsamt packat ner kvällen innan. Oktober är tydligen den varmaste månaden här. Det är svårt att inte le.

Jag har spenderat första dagarna med att sitta in kontoret samt att söka lägenheter. Kontoret är en skyskrapa i Financial District, dock tyvärr bara på våning tio, så utsikten är mest bara andra skypskrapor. Från ena fönstret skymtar man dock Transamerican Pyramid, och genast känns allt lite bättre. Kontoret är ett kostymkontor, vilket gör att jag inte riktigt vågat inta min normala arbetsposition med fötterna på skrivbordet, men kanske nästa vecka. Om gud vill.

Lägenheterna i San Francisco håller låg standard. Samtliga jag kikat på har varit av lägre kvalitet än vilken sketen förortslägenhet som helst i Sverige. Många har dock takterass, vilket känns otroligt exklusivt för en frostbiten nordbo. Min favoritlägenhet hittils har den dessutom precis utanför dörren och känns nästan som en privat balkong, med utsikt över hela stan, bokstavligen, Imorgon vet jag om den blir min.

Om jag ska dö på ett flygplan får det fanimig vara under takeoff. Jag är inte rädd för att dö, men tanken på att tillbringa sina sista tio timmar med Sex And the City inklämd i en stålcylinder mellan två tråkiga affärsmän ger mig kalla kårar.

En besynnerlig hotellnatt

Väggarna är papperstunna. Jag hör varje rörelse, varje andetag. Paret övanför älskar. Jag hör mannen flåsa och stöna. Långa fylliga utdragna suckar. Nästan episka. Jag vänder mig om. Suckarna intensifieras i ett allt snabbare tempo. Taket sjunker, väggarna krymper. Rummet går mot en singularitet. Stönandet tilltar. Jag kan känna kroppsvärmen. Jag ligger på hans håriga, ångande rygg. Hans väldiga, skvalpande mage är min huvudkudde och till täcke hans sladdriga, veckade förhud. Rummet snurrar, svetten lackar. Det är olidligt hett under förhuden. Jag vänder mig och kräks i hans navel.

När kärleksakten äntligen är över ligger jag stel och varm på hans rygg. Instängd och orörlig. Den enorma förhuden tynger mot kroppen. Hänger ner över sängen - måste väga flera hundra kilo. Jag försöker förgäves lyfta armarna. Vrider mig, men kommer inte en millimeter under det sladdriga köttberget. Jag börjar bita i förhuden. Rycker loss små, syrliga klumpar med framtänderna, sedan allt större bitar. Till slut spricker den upp och jag lyckas frigöra armarna. Jag river och sliter i förhuden. Drar långa remsor och hänger på sänggaveln. Staplar köttstycken på golvet tills jag är helt fri från mitt fängelse.

Lutar mig tillbaka på ryggen och försöker somna, uppenbart nöjd över att ha frigjort mig från förhuden. Rygghåren sticker och kliar. Tjocka som morrhår. Vassa som nålar. Tar på mig tjocka kläder, men morrhåren sticker igenom. Tänder en lampa, hämtar raklödder och hyvel. Två kvadratmeter rygg med tjocka, svarta hår. Löddret tar slut redan vid skulderbladen. Jag använder alla små tvålar och schampoflaskor. Balsam och hårinpackning - vadhelst som kan mjuka upp de vedervärdiga rygghåren. Min hyvel blir slö och jag måste gå till receptionen flera gåner och köpa nya påsar med engångshyvlar. Det tar mig tre timmar att raka eländet. När jag äntligen är klar trycker jag ut en tub hudkräm på den och masserar med knän och armbågar. Ryggen suckar och stönar av välbehag.

Jag känner en begynnande stank stiga ur den nerspydda naveln. Jag måste göra mig av med magen. Snabbt. Jag tömmer minibaren på allt innehåll. Trycker hastigt i mig två burkar chilinötter och en Heineken. Schweizernöt, rosévin och citronkex. Allt i ett rasande tempo. Kexen klibbar i gommen. Stanken av galla sticker i näsan. Jag äter ännu snabbare. Bryter stora bitar av toblerone och sväljer hela. Sköljer ner med haltorrt vitt vin från Tyskland. Jim Beam och Jack Daniels. Att dom alltid ska ge sig på saker dom inte förstår. Avslutar med en flaska Asti Cinzano och rapar ansträngt.

Jag bylsar in den söliga magen i kylen. Knölar och pressar. Magen är mjuk och fet under mina fingrar. Endast med stor möda lyckas jag vika in de sista valkarna och pressa igen dörren. Jag vädrar ur stanken och tar en varm dusch. Viker en kudde av handduken, lägger i några stycken förhud och fyller upp med mjuka, glesa tussar av nackhår. Jag klättrar upp på den hala, lena ryggen. Kudden prasslar behagligt mot min kind. Ikväll kommer jag sova som ett barn.

Amerikat

Bästa kommentaren idag: "You don't celebrate 4th of July in Sweden!?"

Degraderad till Bon Jovi

"There's my bon!" hälsar receptionisten på mig om hon jobbar. Först var det (något mer smickrande) David Bowie, och nu har jag alltså blivit degraderad till Bon Jovi. Ett flertal andra ur personalen har också börjat kalla mig bon och ikväll hörde jag till och med en av de andra hotellgästerna tilltala mig med "Hey that's Melissa's Bon Jovi".



Jag har även lyckats bli vän med en Indier. Han heter Vinod, och vi ringer till varandra ibland mellan rummen. Vinod jobbar på en chokladfabrik, har fast handslag och tycker mycket om stark mat. Han har bjudit mig på fisk två gånger, kryddad med specialcurry som han släpat hela vägen från Indien. Daniel säger att alla indier luktar illa. Tyvärr har jag varit en smula förkyld och därför inte kunnat verifiera detta. Jag har blivit lite kompis med en kines också, fast jag vet inte vad han heter. Igår drack vi kaffe tillsammans. Det går inte att förstå vad han säger, men jag brukar nicka och le för att inte göra honom besviken.

David Bowie möter flintskallig fågelunge

Jag sitter i kanske världens minsta flygplan. Den påminner lite om en cigarr. Det är märkligt att cigarren är så liten, när passagerarna är så stora, tänker jag. Bredvid mig sitter den största av dem alla. Han berättar att han jobbar med produkter för bald people. Han är själv bald. Solkräm, shampoo, osv. Jag frågar inte vad flintskalliga ska med shampoo till, men jag frågar varför man ska ha en speciell solkräm på flinten och han berättar att man svettas mer på huvudet än på resten av kroppen. Jag frågar om man inte kan ha hans flintsolkräm på hela kroppen. You can, säger han, yes you can.

"Jordnötter?" erbjuder flygvärdinnan. Continentals finest, säger flinten, gräver upp en handfull påsar och lägger på sitt uppfällbara bord. Jag tar en påse honey roasted och säger thank you. Flinten häller ut en påse i handen och smäller den mot munnen, rycker huvudet lätt bakåt och sväljer, som ett frosseri av värktabletter. Mot flintskallighet, tänker jag. Situationen påminner lite om en gigantisk, flintskallig fågelunge som matas av en enorm stålcigarr. Jag fumlar med förpackningen. Fågelungen är nu inne på sin andra påse, och har övergått från medicinmetoden till att dricka jordnötterna direkt från påsen. När jag äntligen får upp påsen är han inne på sin fjärde och har ytterligare förfinat sin teknik. Istället för att hälla nötterna, skakar han, likt en ölhävare, påsen fram och tillbaka för att på snabbast möjliga sätt tömma innehållet ner i den väldiga magen. Jag tittar på magen och tycker mig se jordnötterna som en knölig kontur strax övanför bältet. På något sätt infriar han alla mina fördomar om amerikaner på en och samma gång.

Jag möts av en stor receptionist som blir alldeles till sig när hon tror att jag är David Bowie och jag tänker att någon finare komplimang än så kommer jag förmodligen aldrig att få. Det är ett fantastiskt bra hotell. Förutom alla bekvämligheter har de "social hour" varje kväll, där alla kan dricka gratis vin och öl och äta snacks några timmar och låtsas som att vi är en stor familj. Varje rum har kök, och hotellet har gratis hemkörning av matvaror varje dag. Nice.

Den kanske finaste stunden jag har upplevt någonsin på ett hotell inträffade i morse. Vid frukosten sticker kocken ut huvudet genom köksdörren och sjunger. Inte nynnar. Sjunger. Soul. Han är stor och svart och det är OMÖJLIGT att inte tänka på chef i south park. Jag har svårt att hålla mig för skratt, men han sjunger otroligt bra, och är det något här i världen man kan lita på, tänker jag, så är det en sjungande kock.

Anyone for socialisera?

Jag gjorde en gång ett test hos en legitimerad psykolog (hon hade brits). Det enda jag minns av resultatet var att jag hamnade långt åt vänster, på en skala från introvert till extrovert, och att det kändes bra. Jag ringde min dåvarande flickvän och förklarade detta varpå hon ihärdigt försökte övertala mig om att jag inte alls var särskilt introvert, utan tvärt om en trevlig och hyvens kille. Det märkliga här låg inte i att hon försökte övertala mig, fler har påståt att jag är mer extrovert än jag tror, utan sättet hon gjorde det på. Hon fick introvert att låta som en sjukdom, en skada, ett odelat negativ tillstånd som alla borde undvika att ens förknippas med.

Jag såg det inte så då och jag ser det inte så nu. Döm av min förvåning då jag ikväll blev kittlad av tanken på att bli en av DOM. Bli en extrovert. Kanske var det Cs novell som rörde om, kanske är det faktumet att jag nu jobbar hemifrån och inte har några kollegor, kanske var det något helt annat. Jag såg i alla fall en möjlighet här, för tidigare idag bestämde jag att åka till Saint Louis ett par veckor i mitten av November. Detta är inget mindre än ett perfekt tillfälle att bli social. Jag kommer vara ensam, jag kommer inte ha någonting för mig på kvällarn och jag känner inte direkt någon där (halvsanning, men jag ville ha tre anledningar).

Jag borde leta upp en bar, jag tänker mig att den har massa neonrör utanför, varav minst ett blinkar stämningsfullt. Den heter kanske "Blue lagoon" eller nåt annat cheezy, det är ju nästan amerikanska södern for god sake. Jag tänker att jag går dit varje kväll och beställer en budweiser, jack on the rocks, eller nåt sånt passande. Samma bar, samma drink, kväll efter kväll. Jag vill smälta in, jag vill känna mig som en local i Saint Louis, och jag ska träffa spännande och intressanta människor, och vi ska ses kväll efter kväll. Dom ska komma från Kina och Mexico, tänker jag. En rökande bilmekaniker från Nevada. Burt heter han, eller Barry kanske, vad vet jag. Jag tänker mig att "Blue lagoon" blir min frizon. Mitt sociala experiment.