Extrema Vietnam

Vietnam är extremt på så många sätt. Det har utan tvekan det varmaste klimatet jag upplevt, med nästan fyrtio grader i skuggan och 80% luftfuktighet. Även en stillsam aktivitet, som att sitta i skuggan och dricka iskall öl, resulterar garanterat i omedelbart svettbad. Lösningen är att manövrera mellan hotellet och de få caféer som har luftkonditionering, samt tvätta alla kläderna i handfatet flera gånger om dagen.

Jag har heller aldrig upplevt att så många personer försökt/lyckats blåsa mig. Vart man än vänder sig lurar det någon bakom ett hörn, alltid med en kreativ idé för att komma åt ens pengar. Taxichaufförer tar nog priset, och drar sig inte för att först mecka med taxametern till att snurra dubbelt så snabbt, för att sedan "köra vilse", ta med en på ofrivillig sightseeing, släppa av en halvvägs till destinationen och sedan harkla fram ett "oh sorry, I can has no change".

Det är också det billigaste landet jag varit i. Vi bor på ett respektabelt hotell, även med svenska mått mätt och betalar ca 190 kr per natt för ett dubbelrum med luftkonditionering, wifi och frukost. Till lunch idag åt jag färska vårrullar med nudelsoppa och en stor stark för ungefär 20 kr, och detta är ändå turistpriser.

Även maten är extrem, för jag har aldrig någonstans upplevt att allt är så genomgående delikat, från lyxrestauranger till soppvagnen på hörnet. Jag har utvecklat ett visst beroende av Pho Bo, den vietnamesiska nudelsoppan, ofta med stjärnanis, nejlikor och kanel, alltid mustig och med tunna skivor av rått nötkött. Den finns tillgänglig överallt, till frukost lunch och middag, och äts med fördel just lika ofta. Jag har gjort det till ett av mina livsmål att lära mig laga hemgjord Pho Bo av hög kvalitet.

Mest extrem är nog ändå trafiken. Ho Chi Minh City får

hela Indonesien att framstå som en samling laglydiga trafikpoliser med tysk precision. Det är lätt att identifiera turister som nyligen anlänt, då de ofta står vid övergångsställen med ett uppgivet ansikte och väntar på en öppning som aldrig kommer. Mer garvade turister och lokalbefolkningen blundar, håller andan och går långsamt i stadig takt, utan att stanna. Tricket är just att inte stanna, har vi fått lära oss. Om man bara håller en jämn takt ger man motorcyklarna en chans att veja, vilket de också gör. Jag är fortfarande lika nervös varje gång, men på något sätt fungerar det.

Trots att folket här inte direkt kan beskrivas som trevliga, och servicen lämnar en hel del att önska, plus det faktum att alla försöker stjäla eller lura av en pengar hela tiden så faller jag för Vietnameserna. Jag är ruskigt imponerad till och med. Mycket av min fascination kommer från boken jag just läst om tunnlarna i Cu Chi - ett nätverk av 250 km handgrävda tunnlar tio meter under mark, där tusentals människor levde under kriget mot USA. Tunnlarna var avsiktligen så trånga att de större amerikanska soldaterna skulle ha svårt att ta sig fram. De hade knappt ingen mat, inga verktyg, dåligt med luft och sämsta möjliga förutsättningar. Världens största militära supermakt strösslade bomber och kemikalier över dem i en aldrig sinande ström, och hela forskarteam dedikerades åt att locka upp vietnameserna till ytan med allsköns uppfinningar, men de misslyckades gång på gång. På något sätt lyckades Vietnameserna hålla ångan uppe år efter år med imponerande målmedvetenhet, kreativitet och bambuspjut. De sågade upp defekta amerikanska bomber och byggde om dem till minor. Delar från kraschade helikoptrar blev medicinsk utrustning för de underjordiska sjukhusen, osv. De vann till slut sin självständighet, och det är svårt att inte imponeras. På något sätt hjälper detta att acceptera arrogansen och istället beundra deras sätt att inte vika sig för någon, allra minst västerländska turister.

Sist men inte minst är Vietnam det vackraste land jag varit i. Halong bay är inget annat än helt fantastiskt, med sina toppiga, lummiga berg som sticker upp ur grönt vatten, bland flytande samhällen och fiskebåtar. Jag hade väntat mig mer av en turistfälla, men vi lyckades hittade en kryssning som går genom en mer avskiljd del där få andra turister är, och de två dagarna på "Eco friendly junk" var de mest fascinerande på länge.

City of lurendrejeri

Wow. Jag är hysteriskt imponerad. Jag har just blivit utsatt för den mest genomtänkta och välplanerade scam jag hört talas om. Det hela började på Ben Tanh market, en välkänd turistdestination här i Ho Chi Minh City. Jag gick runt och letade efter ett skärp, då byxorna slackar lite efter förra veckans föreställning av Cirkus Turistmage.

På marknaden möter jag två Thailändskor, kanske 35 respektive 40 år gamla som kommenterar mitt hår och undrar om det är naturligt blont. När det visar sig att jag är från Sverige blir de väldigt exalterade eftersom ena kvinnans syster ska flytta till Sverige om tre veckor. De är väldigt nyfikna, ställer relevanta frågor, och nämner att hon ska jobba på Sahlgrenska sjukhuset i ett år. De vill bjuda mig på något att dricka för att få reda på mer om Sverige. Efter kanske 20 minuter frågar de om jag har ätit lunch och att de precis är på väg hem och erbjuder mig att följa med, så jag kan träffa systern. Jag tycker förstås i min turistnaivitet att detta låter hejdundrans trevligt. De säger att de är i Ho Chi Minh på grund av oroligheterna i Bangkok och besöker sin bror Lek, som bor här sedan 16 år tillbaka.

Under Taxiresan pratar vi om Thaliand, och hur ena kvinnan driver en egen butik och tillverkar kläder och smycken. Det hela låter väldigt trovärdigt och historien är full av detaljer, och hon har alltid raka svar på frågor. De ställer nyfikna frågot om Sverige och jag har inga som helst misstankar på att det skulle finnas oärliga intentioner. Efter kanske tio minuter i en Taxi, komer vi hem till brodern (Lek), som genast börjar prata och skämta. Systern är ute för tillfället, för att köpa medicin till sin mamma. Det visar sig att Lek varit i Norge och kan några skandinaviska fraser. Kvinnorna ställer sig och lagar mat medan jag umgås med Lek. Vi småpratar om allt möjligt, men kommer snart in på hans jobb. Han säger att han jobbar som supervisor på ett Casino i staden. Jag ställer lite artighetsfrågor, och det visar sig snart att han också jobbar som dealer ibland. Lunchen är mycket delikat, Thailändsk fisk och revben med salsa, och vi pratar om Sverige.

Efter lunchen erbjuder Lek mig att visa ett korttrick han gör på Casinot, och jag hakar på, så vi går upp på hans rum och han börjar förklara spelet "Poker 21". Vi spelar ett parti, och på något sätt vet han alltid vad jag har för kort. Jag antar att kortleken är märkt, men han vill inte avslöja hur han gör det. Han börjar sen förklara ett relativt enkelt system för att signalera vad han som dealer har för kort. Eftersom korten är märkta vet han förstås även vilket kort jag kommer få härnst, därmed kan vi tillsammans genom systemet av signaler få en fördel över andra spelare. Här börjar jag ana ugglor, men spelar med för att se vart det bär. Leks telefon ringer, och det är en av hans kunder sedan igår kväll som är spelsugen igen och undrar om Lek kan deala. Lek har tidigare, innan lunchen berättat om den här herren från Singapore, som vann en summa pengar igår, men inte betalade den obligatoriska avgiften på 10%. De bestämmer att han ska hämta Lek och åka till Casinot.

Lek fortsätter att förklara signalerna och jag börjar bli riktigt obekväm i situationen. Jag förklarar för Lek att jag inte kommer att spela med honom, men han vill inte riktigt lyssna på det hörat. Killen från Singapore ringer igen och är snart framme och Lek förklarar att han kommer ge mig 200 dollar, hur vi kommer spela i max femton minuter och hur dessa kommer stiga till 40 000 dollar. Jag insisterar på att jag absolut inte kommer spela, och inte följa med honom någonstans, och då kliver killen från Singapore in i huset och presenterar sig. Jag ursäktar mig här och förklarar att jag verkligen inte kommer spela, och måste åka tillbaka till hotellet. De båda kvinnorna är fortfarande väldigt vänliga och vill byta e-postadresser. Jag ger dem en falsk e-postadress, och de ger mig en falsk (lei@yahoo.com, för övrigt mycket troligt att en 40-årig kvinna från Thailand skulle ha en adress på tre bokstäver). De har stoppat en kille på scooter utanför som ska ta mig tillbaka till stan. Jag är lite skärrad vid det här laget och vågar inte lita på någon, så jag ber scooterkillen att stanna en bit innan vi är framme och går resten av sträckan.

Jag gick därifrån med hela plånboken, en utsökt lunch och en bra historia i behåll, men också en känsla av obehag och en sorglig insikt att det verkar inte finnas några ärliga och hyggliga människor i den här staden.

I efterhand kan det tyckas naivt att jag inte misstänkte något, men deras historier var vattentäta, de kände till platser och fakta om Sverige och de spenderade två timmar och en lunch på mig innan de ens föreslog att visa mig ett korttrick. Kanske har de pluggat fakta massa olika länder? Kanske är deras target just svenskar? Men varför i så fall just Sverige, som är det minst korrupta landet i världen? Vad hade hänt om jag stannat kvar. Lek föreslog aldrig att jag skulle öppna plånboken (han erbjöd att ge mig 200 dollar att spela med). Kanske var killen från Singapore på riktigt, och det var honom Lek försökte blåsa, men det verkar väldigt osannolikt.

Jag kommer aldrig få reda på hur hans plan var att gå vidare, men ju mer jag tänker på det desto mer imponerad blir jag. Jag inser hur allt småprat inan lunchen var en del av planen. Hur han nämnde killen från Singapore lite i förbifarten. Hur hans kunder är rika människor som spelar bort pengar ena dagen och tjänar nya den andra. Allt för att sänka mina moraliska barriärer att blåsa killen från Singapore. Jag är fortfarande väldigt intresserad av hur det hela hade fortlöpt. Det finns några personer som skrivit om liknande historer på reseforum, men ingen nämner hur historien går vidare.

Ett bra tips för att verifiera ärlighet är att be att få ta en bild av personen i fråga. En liga som blåser folk undviker alltid foton, eftersom det är bevismaterial. Jag hade kameran nerpackad och tänkte inte på detta förren jag redan insåg att de hade onda avsikter. Jag inser nu i efterhand att de ordnade transport för mig tillbaka för att vara säker på att jag inte antecknade gatuadressen. Jag insisterade på att se mig omkring i omgivningen, men de övertygade mig om att det bara var bostäder och ingenting att se.

Hela Ho Chi Minh verkar vara ett stort maskineri för att blåsa turister. Jag blev blåst av en kille i cykeltaxi igår. Efter att han cyklat runt mig i kanske 20 minuter ville han ha 450 000 Dong ($22), medan jag insiterade på att vi kommit överens om 40 000 ($2). Han menade att jag hört fel, och visade alla möjliga broschyrer där hans pris stod tryckt i stora svarta siffror. Jag inser att 40 000 hade varit väldigt billigt, men vägrade betala hans pris och vi möttes efter långa diskussioner på mitten. När jag tittar på bilderna från gårdagen ser jag hur han han medvetet gömmer ansiktet bakom kepsen när jag försöker fota honom, vilket visar att han planerade blåsningen redan från början:

Han missade dock min kamera vid ett tillfälle, så jag postar den här mest för att ge igen lite. Tihi.

Kinesisk dystopi

Indonesien är sannerligen en fascinerande och annorlunda plats, och för första gången på den här resan har det känts som att upptäcka något nytt. En fråga som jag funderat mycket på senaste dagarna är hur folket här ser på oss turister, inte officiellt, utan på riktigt. På pappret är turismen onekligen väldigt värdefull och positiv, då den bidrar till stora intäkter, men hur känns det för lokalbefolkningen? Över hälften av människorna här tjänar mindre än två dollar om dagen. Jag försöker föreställa mig hur motsvarande situation skulle se ut i Sverige, om man gör ett tankeexperiment och vänder på tårtan.

Låt oss säga att kinesiska turister invaderar svenska städer om några decennier. Den kinesiska ekonomin har drivit upp valutan till slyhöga höjder, och gjort Sverige till ett billigt och exotiskt turistmål. Nya flygplatser byggs, lyxhotell produceras på långa rader av billig, svensk arbetskraft, och eftersom en natt på dessa hotell kostar runt 40 000 kr är det naturligtvis ingenting som vi svenskar själva har råd med. Turisterna fortsätter välla in och andra hotell höjer priserna successivt enligt marknadsekonomins alla regler. Restauranger, barer och nattklubbar är inte sena att haka på, och snart kostar en stor stark ett par tusenlappar. Hela nöjeslivet blir något exklusivt för turister, men det spelar egentligen inte roll eftersom alla svenskar ändå måste jobba dubbla skift för att ha råd med en säck potatis och lite A-fil.

Folket i Indonesien är till största deler muslimer, och mycket konservativa. De är lågmälda, artiga, klär sig propert (vi såg folk som badade i havet fullt påklädda), dricker ingen alkohol, visar ingen "public affection" och har en diger oskriven etikett. Det är t.ex. mycket oartigt att använda vänster hand för att räcka över något till en annan person. Likaså att ha fötterna i riktning mot en annan människa, lägga benen i kors, använda sandaler, etc, etc. Få turister följer förstås denna etikett och spankulerar glatt omkring i byn med uppknäppt skjorta, magen hänger ut, en öl i ena näven och snyter sig i den andra.

På motsvarande sätt tänker jag mig hur de korpulenta kineserna vaggar runt i Borgholm iförda blott stringkalsong. Längs stränderna ligger de i klasar, spritt språngande nakna med benen brett isär, kliar sig i anus med ena handen och snortar kokain med den andra. I parkerna sitter kinesiska par i sina minimala underkläder och hånglar vilt för att sedan övergå till avancerad petting på eftermiddagen. Mitt i allt detta går jag förstås runt och ler brett, försöker tjäna mitt levebröd på dagens första skift genom att sälja hemlagad Dim Sum och friterade köttbullar med sötsur sås. Om jag har riktig tur kastar de till mig några tusen i dricks, men oftast blir jag bara avsnäst med en fnysning. Min största dröm är att en dag ha råd med en kvällskurs i kinesiska, för att sedan kunna jobba mig in som nattportier på något av de stora lyxhotellen, alternativt gifta mig med en kinesisk kvinna, spendera mina dagar i öst och kanske en dag återvända som turist och njuta frukterna av mitt eget land...

Denna dystopi fick ny näring när jag i New Week idag läste om just om hur kinesisk turism kommer att förändra världen. Antalet kineska turister har femdubblats på tio år, och en genomsnittlig kines spenderar 7 800 dollar på sin semester i USA, vilket är mer än något annat land. Min vision är förstås överdriven, men kanske är den kinesiska dystopin inte så långt bort som man kan tro. Är det förresten någon som har ett recept på sötsur sås?

Indonesisk trafikskola

Omkörning görs med fördel så ofta som möjligt. Välj att köra om på den sidan där det finns mest plats, alternativt är närmast, alternativt inte är blockerad av ett annat omkörande fordon. I det sistnämnda fallet finns dock alltid alternativet att köra om det omkörande fordonet. Så länge det finns hjärterum så finns det plats för omkörning. Om du skulle möta en medtrafikant i motsatt riktning under omkörningen kan du tuta kraftigt några gånger. Detta ger den mötande bilen väjningsplikt, och du kan slutföra omkörningen. Om det dyker upp en krök med dålig sikt precis där du tänkt köra om kan du även tuta i förebyggande syfte. Safety first.

Trafikljus finns sparsamt utplacerade och fungerar enligt följande: Grönt ljus betyder fritt fram att köra. Gult ljus betyder fritt fram att köra. Om det nyligen slagit om till rött ljus är det också fritt fram att köra. Om det varit rött under en längre tid bör du överväga att väja för korsande trafik, eller i alla fall tuta innan du kör vidare och eventuellt sätta på varningsblinkers.

Hastighetsbegränsningar är ett lätt kapitel - det finns inga. Eftersom det alltid är trafikstockning överallt har man rationaliserat bort sådana detaljer. Enkelt och praktiskt.

Blinkers används flitigt i korsningar. Vänster för att svänga vänster, höger för höger och varningsblinkers för att åka rakt fram. Varken höger eller vänster liksom, eller båda två samtidigt. Två fel blir ett rätt. Konceptet med varningsblinkers för att synas kan även byggas ut till allehanda färgade lampor som monteras på kofångaren. Färgen på dessa spelar inte så stor roll, bara de blinkar.

Du bör försöka undvika att köra mot enkelriktat, förutom om du har väldigt bråttom, eller om det bara rör sig om en kort sträcka. I de fall du måste köra mot enkelriktat kan det vara klokt att i alla fall hålla sig på vägrenen under större delen av tiden, samt använda varningsblinkers.

Tänk på att ditt bagageutrymme inte alls tar slut när du lastat kofferten full. Fortsätt gärna stapla på taket, på motorhuven, längs sidorna, eller kombinationer därav. Om det skulle bli lite vingligt kan du alltid surra ett rep runt hela kalaset, så håller det sig på plats. Samma princip gäller förstås även människor. Då baksätet tagit slut finns det ju massor av plats kvar på övre plan. Det finns dessutom även air conditioning.

Seger för mänskligheten

Häromdagen var vi på en gemytlig cykeltur med "Banyan Tree" bland risfält och byar i centrala Bali. Vi fick även tillfälle att besöka en Balinesiskt familj och ett tempel, samt inmundiga en traditionell middag. Det hela var väldigt välorganiserat och genuint, och måltiden serverades i guidens trädgård.

Verksamheten drivs av Sayan Baung, och han hade en väldigt skön attityd. Där många andra skulle beskrivit turen som "Very straneous. For advanced bicyclists only." hojtar Sayan lite försynt "Very slowly here, it's a bit bumpy!" och vägen övergår i lervälling för att sedan helt upphöra och vi måste kånka cyklarna genom ett risfält för att komma vidare.

Fantastiskheten i detta ligger inte bara i själva cykelturen, utan mer hur vi hittade den. På tripadvisors lista över attraktioner för en viss plats hittar man vanligtvis ett gäng välkända turistmål, eller guidade turer som bedrivs av stora företag. Banyan Trees cykeltur är just nu den högst rankade aktiviteten på Bali. Det högst rekommenderade turistmålet i en av världens största turistmetropoler är alltså en kille med 10 cyklar som glider runt bland leriga vägar längs risfält och tempel, stannar till hos sin polare, snokar runt lite, och bjuder sen hem hela gruppen till sitt eget hus, där hans fru har förberett ett kulinariskt skrovmål.

Detta är inte något mindre än en total seger för TripAdvisor. Seger för Internet. Seger för Banyan Tree. Seger för turisterna. Öst och väst i symbios. Seger för mänskligheten!

Sayan i färd med att öppna en kakaofrukt.

Undertecknad mitt i ett risfält.

Bali är en grön ö, ändå är detta den torra säsongen.

Balinesiska delikatesser, varav jag har glömt namnet på samtliga tre.

Allmäna toaletter

Saker jag för tillfället stör mig på:

* Kranar som spolar våldsamt. Allra helst när de skvätter ner ens byxor så det ser ut som att man har dålig styrsel i snoken. Om det händer har man i princip tre val: 1) Försöka torka det nedskvätta området med pappersservetter, detta blir förstås väldigt pinsamt om någon annan kommer in samtidigt. 2) Låtsas som ingenting har hänt. 3) Förklara situationen. I samtliga tre fall ser man otroligt misstänkt urinskvättare.

* Allt som försöker vara automatiskt på allmäna toaletter. Seriöst, innan de fått tekniken att fungera - don't bother. De här kranarna som är tänkta att spola när händerna närmar sig. De fungerar ALDRIG. Alternativt fungerar de, fast har en fördröjning som gör att man oscillera händerna fram och tillbaka, varpå den spolar exakt när man INTE håller händerna under kranen. Pappersmatarna är lika illa. Kan de inte i alla fall markera var sensorn sitter, så man har en chans att vinna striden? Jag skulle här kunna mala vidare om tvålkoppar och självspolande toaletter, men det skulle bli både vått och äckligt på samma gång. En vanlig enkel knapp, någon? Jaså, ohygieniskt säger du? Men att handla med sedlar, använda dörrhandtag och ta folk i händerna är okej? Att trycka på spolknappen är väl dessutom inte ett så stort problem om man tvättar händerna direkt efteråt? Samma sak gäller med pappersmataren. Vi kan väl anta att folk som matar fram papper först har tvättat händerna och därför vill torka dem, eller finns det hydrofober som går direkt på pappersmataren?

* Undermålig avskiljdhet. Särskilt i USA är detta enormt störande. De papperstunna väggarna som skiljer båsen åt går från knäna upp till axlarna. Som lök på laxen är det dessutom en glipa mellan dörren och väggarna på ca en centimeter på varje sida. VAD ÄR PROBLEMET? Är det den marginella vinsten i materialkostnad? Är det av häsyn till klaustrofober? Är det för att inducera folk med ångest och tvinga dem att få sin business avklarad så snabbt som möjligt? Varför i så fall inte bara erbjuda ett hål i golvet utan några som helst väggar? Kanske med några strålkastare och strategiskt uppsatta speglar?

Gravitationens baksida

Så var det gjort:



Det var minst sagt en omtumlande upplevelse. Jag känner mig inte direkt missnöjd, men inte heller särsilt entusiastisk. Jag ska sluta göra såna här extremutsvävningar har jag bestämt. Jag kände likadant efter sky diving, som jag testade för några år sedan. Att falla fritt är så intensivt att man inte hinner uppleva nånting och sen är det över. Det enda positiva är endorfinkicken efteråt.

Problemet är att gravitionen är för stark. På filmer ser det magiskt och fridfullt ut - man kastar sig utför stupet, närmar sig marken i tyngdlöshet och vinkar lite mot kameran, men i verkligheten känns det mer att köra på motorväg i 150 knyck utan vindruta och sen ta några varv i centrifugen. Vinddraget är så starkt att det helt tar över hela upplevelsen. Man vet inte vad som är upp eller ner, bak eller fram, öronen fladdrar i vinden och magen kryper upp i gommen.

Det är ju tyngdlösheten man är ute efter, inte centrifugen, eller hur? Kan inte någon bygga en sån här på månen istället?